Ålder och media

En sak vet jag och det är att ålder inte bara är en siffra. Så säger man bara för att vara snäll och gott är väl det, men ålder, det är inte bara en siffra. Jag tänker på min mamma. Hon är nittiotre år. En ansenlig ålder säger man då. Man blir som regel glad när man växlar några ord med henne, hon väcker ett hopp om att någon gång få vara med så länge som hon. Men jag blir ofta förvånad över hur lätt hon kan avfärda all modern teknik.

”Kan du inte bara acceptera att jag inte vill ha någon dator?”

”Men en mobil då?”

”Nej.”

Själv är jag nu sextio år och äpplet har faktiskt inte fallit så långt från trädet 🙂 I olika konstnärskollektiv som jag bodde i mellan 20 och 30 år med mer eller mindre uttalad socialistiska värderingar ägde vi inte ens en TV. När jag var 39 år och bodde i Oslo, köpte jag min första TV. Jag hade hemlängtan och ville se svenska serier och kunna hänga med på nyheter och väder. Jag tyckte länge att TV var väldigt dåligt för att man blev så passiv på kvällarna och det dröjde nog ända tills jag var uppåt 45 år innan jag satt och verkligen njöt av filmer och naturprogram. Jag sökte in på Konstfack, på deras lärarlinje och kom in (!!) hösten 2003. Där var jag den i särklass äldsta eleven i klassen. Det var helt enkelt 20 till 30 åringar och så jag. Och vet du vad jag gjorde? Jag visste att jag hade så lite aning om media så att jag går och väljer inriktning media (!!) förresten visste jag väl inte speciellt mycket om design heller, men det hade antagligen varit lättare. MEDIA! Mina klasskompisar visste inte om hur märkligt det var för mig att göra detta val och mina närmaste ville inte ens prata om fenomenet media överhuvudtaget.

Det är första lektionen i media hösten 2003 och vi sitter utspridda vid olika datorer i en stor sal. En snäll 21 åring har visat var knappen finns som startar maskinen. Läraren är upprymd och hälsar oss välkomna. ”Så, då börjar vi dagen med att gå till Fotoshop!” Varpå jag reser mig upp, tar på mig höstkappan och hänger handväskan över axeln. När alla så småningom tittar på mig och undrar vart jag ska svarar jag. ”Skulle vi inte gå och handla?” Den graden av okunskap är det jag menar.

Alla dessa underbara ungdomar hjälpte mig ofta och jag glömmer aldrig hur bra jag trivdes tillsammans med dem. Och hur hungrig jag var på att lära mig media. Mina kommande elever skulle ändå vara duktigare än jag på media (trots 90 universitetspoäng i ämnet) Men jag var redan rustad. När jag väl mötte mina elever, alla var tonåringar hade jag redan lärt mig att välkomna deras kunskaper och samarbeta med dem så fort det handlade om tekniska apparater.

Det finns ju en konstnärlig sida av media. VAD man skriver, HUR man skriver, VILKA bilder man använder, I VILKEN GRAD man gör om bilder och varför och allt det där. Men det går ju ändå inte utan en viss teknisk kunskap.

För några dagar sedan hände en ny milstolpe i min relation till media. Jag köpte en selfiepinne (!!) Jag menar, jag köpte den för två år sedan men för några dagar sedan laddade jag den och fick den att fungera. Jag ville gärna prova på att använda den. Jag tänkte att jag skulle gå runt lite på gården och se hur den fungerar i olika vinklar. Där stötte jag på vännen Ulf iklädd morgon rock som för övrigt är utbildad skådespelare så han fick bli min medspelare i dagens övning.

Vi gick fram och tillbaks på gården och försökte se naturliga ut, verkligen hamna i rutan och INTE gapskratta. Ja, kära nå’n. Det kommer att bli en del övning nu den kommande tiden.

 

 

 

 

 

 

Annonser

Fria Sofia tänker till

Utan att jag egentligen tänker på det så blir veckorna innan jag åker iväg på tågluff präglade av att det snart är dax. Jag vet att det finns spännande grottmålningar i olika grottor i Frankrike. De där grottorna som är fulla med otroligt levande, vackra och i många fall varma bilder på bisonoxar, hjortdjur, hästar, spjut som viner och händer. Jag älskar dessa bilder och har fascinerats av dem sen första gång jag såg dem på någon bildlektion i skolan som ung. Dessa bilder som jag har hört så mycket undervisning om, under livet, i olika konstnärskollektiv.

och som jag men en dåres envishet undervisat mina elever om. De har fått se stora projektioner på den vita duken medan de har berättat vad de ser, de har fått måla bilder i samma stil, med pastellfärger (otroligt levande bilder förresten)

De har fått läsa på flera A4-kopior om olika tolkningar av målningarna och varför möjligen deras levnadssätt har på verkat deras sätt att måla och hur denna påverkan har skett.

Som om detta inte vore nog har alla mina elever (i nian) fått ett prov på all denna kunskap i ämnet. Ett prov!! På grottmålningarna!! I ämnet bild!! Först alla ”Hon är ju inte klok” och senare med förvåningen i rösten ”Jag känner verkligen att jag har lärt mig något”.

En elev entusiasmerade sina föräldrar så till den grad att de åkte ner och tittade på bilderna på plats på sin semester, det var ungefär då jag började tycka att det var kusligt med det inflytande man har som lärare.

Om det verkligen landar hos dessa tonåringar, borde jag kanske lära dem något annat? Är konsten i grottorna tillräckligt meningsfullt att ägna sin tid åt? Att själv åka dit har liksom aldrig fallit mig in. Jag har gått på för många museum där konsten bara är ändlösa repetitioner av vad man redan sett i någon bok. Dessutom är några av grottorna stängda för turister och jag vet inte vilka. Det verkar så krångligt att ta reda på saker som om det finns hotell i närheten, närmsta järnvägsstation, öppettider och annat och i slutet av allt det där krånglet ser jag ändå bara en händelse som i värsta fall tar bort all magi. Jag har väl tillräckligt med fantasi för att förstå hur ljuvliga dessa bilder är ändå!

Men så klart kom det en amerikansk turist till mitt galleri förra veckan och berättade att hon hade varit i en av grottorna i Frankrike och att det verkligen hade berört henne. ”I got so moved” varpå hon skrev ner namnet på en av grottorna på en papperslapp och gav mig.  Oj, en papperslapp… med namnet på en av grottorna… som tydligen är öppen för turister… and she was moved… Hon köpte en bild av mig med bronsskulpturerna från Antibes för att hon blev så påmind om grottmålningarna på samma sätt som skulpturerna hade påmint mig om samma sak för ett år sedan. Kanske har vi dom i våra gener? Åtminståne vi som målar? När hon hade gått stod jag med den bruna papperslappen (du vet sådant där papper som man slår in saker med) den såg ut som en bit av en gammeldags pergamentrulle, med ord skrivna med bläck: Grotto de cas… eller gas… och resten hade suddats ut! Nu blev det ju spännande på riktigt.

Ja nog med mystik för ett tag. Jag sitter framför datorn och gör det mödosamma arbetet att få något konkret ut av Google, Google mapp OCH en karta över järnvägsnätet i Frankrike vilket i dag är mer irriterande än vanligt eftersom jag inte hittar mina glasögon. Nej, jag överdriver (lite) Det är intressant på så sätt att jag skaffar mig en översikt men det här kommer ändå att bli min modell: Jag pratar helt enkelt med någon och får det förklarat på plats. När jag väl har bestämt mig för detta mycket bättre sätt att hitta dit, är det ändå lite småkul att kolla runt på nätet lite förstrött och kanske komma över någon viktig information. En sak till: Sa du inte att du inte åker på turistmål? Om jag minns rätt är det lokalbefolkningen som är spännande. Ja, jag betraktar de som har målat dessa bilder som lokalbefolkning, bara runt 20.000 år tidigare än oss. Det är både ursprungligt och lokalt så kom inte här och bråka 😉 😉

 

 

 

Lenas första konstverk

Jag blev så glad i dag. Min vän Lena som numera bor i USA har varit nyfiken på mitt måleri. Hon köpte några konsttryck av mig för en tid sedan. Vi pratade om konst och jag tipsade om en tjej i Amerika som håller på med Mixed media. Hon heter Roben-Marie och har några gratiskurser på nätet och några man betalar för. Om du vill se vem hon är och vad hon gör så kolla här. Gå gärna in och skaffa dig massa inspiration till ditt eget måleri.

Jag har anat en tid att Lena har tagit det här till sig och antagit utmaningen att börja måla själv. Idag kom ett MMs med hennes första bild. Och den är så fin! Jag visste att hon hade det inom sig… Lena är en duktig sångerska, men jag tror att hon kommer att bli en glimrande konstnär. Väldigt kul att se!

Här är en bild från Lenas skrivbord. Underlagspapper som skyddar skrivbordet som kan bli nya fina bilder och alla coola färger. Jag tänker bara lägga ett snappshot från mitt skrivbord som har en helt annan nivå av oordning 😉

Tack Lena för att jag fick ta del av vad som händer och fick se din fina, första bild! Lycka till vidare!

Mina böcker

Denna bok är en lärobok i ämnet bild som är synkad med det centrala innehållet i kursen Bild 100p på gymnasiet, men den passar bra i andra sammanhang också. Den är en grundbok och är väldigt allmänt hållen. Det ges stor frihet att ta uppgifterna dit man vill ha dem (både för pedagog och den som målar) Är du bildlärare på högstadiet är denna bok full av inspiration och lektionsförslag som kan vara bra att träna på innan eleverna kommer till gymnasiet. Är du ledare av andra grupper (fritis, scouterrörelsen, kyrkliga grupper eller olika tonårsgrupper där du vill använda bildproduktion som en del av aktiviteterna) så har du också mycket inspiration att hitta här. Boken kostar c:a 300:-

Den här boken följer den andra, men riktar sig direkt till pedagogen, med resonemang om bedömning och extramaterial. Den har ett ganska högt pris, för den innehåller ett USB-minne med helt färdiga lektioner (som man dessutom kan gå in och ändra i så att det ska passa just din klass) Denna bok köps ofta in av skolor för att stödja bildpedagogen. Den kostar c:a 2000:-

Denna roman/reseskildring heter ”Madame you were very lucky – Resan till Cap d’ail. Nackdelen med boken är att de flesta inte har hört talas om staden Cap d’ail och därmed undrar varför de ska ta reda på/ läsa om något de aldrig undrat över… Fördelen är med boken är att den är lättläst och rolig. Det är ett förändrat Frankrike som beskrivs och även en förändrad kvinna. Så här står det baksidetexten:

Sofia är en snart sextioårig kvinna som kämpar med sviter från en utbrändhet. Mot alla odds sätter hon sig, en ryggsäck och en stor rullande koffert på tåget ner till Göteborgs Centralstation den 13 september. Därifrån går hon till Nils Ericson-terminalen och tar en billig buss som tar henne ner till Köpenhamn där hon köper en interrailbiljett med varaktighet på en månad. Målet är att utforska om trädgården finns kvar i staden Cap d’ail där hon bodde som liten med sina föräldrar och om det bor kvar någon av familjen Bogliari som hyr ut lägenheter. Hon har försökt att hitta trädgården på google maps. Det går att gå runt i Cap d’ail men de stora husen med uthyrningslägenheter i den lummiga trädgården når man inte med teknikens hjälp. Minnen dyker upp från den svunna barndomen och varvas med nya strapatser vad det gäller kärleken, ålderskrämpor och terrorhot.

Detta är min första roman/reseskildring och det kommer snart en uppföljare med arbetsnamnet; ”Han som kallar mig Darling – Resan till Antibes” Min förläggare heter Thelin och du hittar mina böcker här.

Fria Sofia provpackar

Kan man luffa runt i Europa på ett interrailkort när man har fyllt sextio år?

Ja, det är klart att man kan. Det finns inget smidigare sätt att resa tycker jag, för att inte ens nämna den stora friheten att kunna ändra tågrutt eller bara stanna en extra dag någonstans där det är trevligt eller för att man vill. Jag har som äldre haft det mycket roligare på mina tågluffresor än jag hade som nittonåring. Det kan ju ha varit en av livets tillfälligheter men jag tror också att det beror på att jag vet vart jag vill åka och vad jag vill uppleva mycket mer nu.

Hur åker du?

Jag åker inte för att bocka av olika turist mål! Jag åker till mitt favoritland Frankrike och där skaffar jag mig vänner och bekanta. Det är lokalbefolkningen som är de stora stjärnorna för mig och jag tycker om möjligheten att lära mig franska. Jag söker aktivt upp små, lugna, genuina byar. Någon sa förra året: Åk inte till Ezé, det är en sovstad, där händer ingenting. Såklart ska jag dit i år och undersöka saken, det är den slags utmaningar jag tycker om. Eller om någon berättar om en borg från 1600-talet så tackar jag för tipset, går till busstationen och tar en random buss ut i landskapet glad över att slippa vara bland turister. Kaxigt? Ja, kanske. Men jag är ju trots allt sextio år, kom inte och lär mig hur jag ska resa 😉 När man reser ner till Frankrike så får man dessutom sköna Köpenhamn, någon stad i Tyskland, någon extradag i Frankrike och någon övernattning i Schweiz på köpet. Det ser jag som en ren bonus. Men att stanna länge i Frankrike är ett måste för mig. Hemresan på några dagar lämnar jag öppen för infall.

Väl på plats, i den basen man har valt, i mitt fall Antibes denna sommar, är den största fördelen med en interrailbiljett att man kan göra utflykter med tåg och utforska hela området runt omkring och ta avstickare hit och dit som andan faller på. Vilken dag man själv behagar! Jag blir glad bara jag tänker på detta.

Jag ska kanske presentera mig,

eftersom jag har dykt upp på denna vackra hemsida i ett mycket eminent sällskap av kändisar. Vem är Fria Sofia? Henne har jag aldrig hört talas om. Ja… jag heter så klart, Sofia och har till min egen förvåning nyligen fyllt sextio. Jag har arbetat som Bildlärare (mitt drömyrke) men blev utbränd för några år sedan. Då började jag samla mina och mina vänners lektionsförslag som året senare blev en lärobok i Bild för gymnasieskolan och som heter ”Ämnet Bild” Det var då jag upptäckte att det är roligt att skriva. Det är tyst, lugnt men ändå kreativt. Jag tog en del av intäkterna från läroboken i bild och skrev en skönlitterär bok som handlar om en resa till Cap d’ail på franska sydkusten. Boken har det lite svårtolkade namnet ”Madame you were very lucky – en resa till cap d’ail” Alltså… Jag gjorde först tågluffen 2016 och sedan skrev jag en bok om den. Snart kommer en uppföljare som handlar om en tågluff 2017. Jag tycker inte om att flyga, av en rad olika anledningar. Det enda som kan kallas en riktig resa är en tågluff, tänkte jag inför första tågluffen då, för två somrar sedan… och så blev det.

Var du inte rädd när du skulle ge dig iväg?

Jo, det var jag faktiskt. Jag var verkligen rädd när jag gav mig iväg första gången som vuxen. Eller kanske närmare bestämt innan. Detta har jag beskrivit i min bok (”Madame…”) så jag går inte in på alla irreella rädslor och farhågor som plågade mig innan jag kom iväg men upptäckte ganska snart hur säkert och trevligt det är att resa med tåg. Hur smidigt det gick med byten och bokningar och hur lätt det gick överallt. En riktigt bra bonus är, att jag i min ålder kan med att fråga om hjälp. Jag lyfte inte upp min tunga väska någon gång på något tåg. Det kom alltid någon snäll medmänniska och tog upp den åt mig. Vem hjälper inte en tant i nöd? Du som redan följer min sida och känner mig, vet kanske redan allt det här. Dig vill jag bara uppmuntra att följa med mig till http://www.europarunt.se och läsa om min resa i oktober.

Varför är du ute i så god tid?

Här lämnas inte något till slumpen. Jag provpackar i dag.

Och jag har tänkt ge dig några tips om vad som är bra att ha med.

1. Fotriktiga sandaler köps in, nya till varje resa och gås in någon månad innan. Just denna resa ska varma skor dessutom packas ner. Och ett par nya finskor!

2. Byxor, toppar och någon klänning kommer att bli bra nu när jag reser på hösten. Och sen så klart allt självklart som u-byxor, strumpor, BH och allt det där.

3. En necessär för det vanliga man behöver en necessär till. Alltså, jag hoppar över allt det vanliga så att listan inte blir för lång.

4. En necessär för papper, biljetter och annat viktigt (eftersom jag målar, har jag insamlade papper där till kommande collagebilder)

5. En fickkniv, med korkskruv, kniv och kapsylöppnare.

6. En speciell liten plånbok för mynt när du vill lämna sedlarna på hotellrummet.

7. En uppblåsbar sovkudde för långa tågresor.

8. Tänk igenom hur mycket teknisk utrustning du vill ha med dig. Jag är lite av en nörd på det området så jag har med mig telefon, platta, en lätt lapptopp, alla laddare och en digital systemkamera. Men ett råd är så klart att ta med sig mindre än detta.

9. Långa bomullsmamelucker för att motverka värmeblåsor på insidan av låren när man kan ha klänning.

10. Öronproppar.

11. En svart scarf att knyta över ögonen om du vill sova där det är ljust.

12. Pocketböcker.

13. Hopfällbar tandborste som du kan ha i fickan om du vill borsta tänderna på tåget.

14. En solkeps eller hatt.

15. Solglasögon.

Ett tips jag fick som hjälpte mig mycket: Klipp dig korthårig! Då funkar dusch och hårvård mycket lättare.

Jag hoppas att du vill följa med mig ut i Europa!

 

Resfeber

Hej, du som har följt mig på min blogg ett tag.

Nu ska jag göra en otroligt spännande resa med start den 27 september som jag vill berätta om. Jag sponsras av ingen mindre än Europarunt med själva tågluffbiljetten och ska… blogga för dem! Det blir min tredje tågluff som ”äldre” och det ska bli så kul. Om du vill titta på Europarunts hemsida så kan du göra det här. Visst har de en vacker sida? Den är dessutom full med bra tips om man vill ut och tågluffa. DÄR ska jag blogga och jag är SÅ peppad!

Själva resan går ner genom Europa till Antibes på franska sydkusten och jag lämnar hemresan lite öppen för egna infall.

Du som redan känner mig får stå ut med att jag plötsligt börjar presenterar mig… det är bara att hoppa över den delen OCH att jag höjer kaxighetsbaromentern några snäpp. Jag ställer om till resemood och jag vet på förhand att allt blir så mycket vackrare, intressantare, flashigare och trevligare. Det där bara händer för att jag är på resa, det kan inte hjälpas. Det får man ta med på köpet. Jag hoppas ändå att du följer mig under resan här på bloggen (eller på Europarunt om du vill) Och tveka inte att kommentera här i stället för på Facebook just under resan… det skulle vara trevligt. Vi hörs ❤

 

 

Fria Sofias tomatsås

Jag tillhör de som blir väldigt tagen av värmen, som stryker omkring på skuggsidan på alla gator i stan, som går undan alla aktiviteter som kan tvinga en in i solen i mer än en halv minut, som har alla fönster helöppna hela natten och ändå vaknar och sätter mig med fötterna i en hink med kallt vatten. Dom. Dom tillhör jag.

För varma, lata dagar har jag därför ”uppfunnit” en sås. Denna sås gör att jag kan koka enkel mat hela sommaren. Alltså någonting med protein plus någonting med kolhydrater och så denna sås… full med grönsaker och nyttigheter som gör att den torraste tallriken med mat blir god och smaskig. Bilderna är ju inte alls speciellt estetiska, men det är ju inte det som är poängen 🙂

Fria Sofias tomatsås.

  1. Börja med att bryna små bitar av Gurkmeja och Ingefära. Även strimlor av pourjolök eller vilka grönsaker du vill som passar att fräsa. (Jag brukar ta med det grova bitarna från Brockolin också). Dessa fräses i bra olja (Raps t.ex.)
  2. Häll på 2 dl vatten och låt resten av grönsakerna koka i stekpannan i vattnet. Du väljer grönsakerna! Jag tog vita/gröna grönsaker just denna gång. Brockoli, Salladslök, vitkål, blomkål osv. Grova bitar åker ner först.
  3. Efter ett tag häller du på 1 eller 2 paket krossade tomater.
  4. Krydda med Soya- eller HP-sås och ev. buljongtärningar (smaka dig fram)
  5. Om du vill häller du i Cremefrech eller liknande. Jag hällde Lättyoghurt naturell på tallriken som blev jättebra med HP-såsen.
  6. Om jag skulle reda så skulle det bli med Majsena, men den är godare oredd.
  7. Jag gör storkok av denna och fryser in i lagom portioner.

Denna sås passar till allt. Bönor av olika slag, kyckling, fisk (mums!), någon överbliven kött -eller Cornbit och liknande saker.

Hur gör man?

Jag får den frågan då och då. När man arbetar associativt med collage så är det faktiskt svårt att berätta hur man gör… Det är så mycket idéer som har föregått den man håller på med just nu. Man använder ofta gamla papper och får inspirationen därifrån. I går gjorde jag några blommor och nu tänker jag försöka berätta hur jag gjorde dom.

Först tog jag fram mitt lilla skissblock A6 och gjorde själva grunden till sex sidor. Att göra grunden kan vara lite olika saker men just i dag gjorde jag grunden så här.

  1. Klistrade fast ett papper från blomsteraffären som det stor ”The flower effect” på.
  2. Tog ett papper från senaste projektet; Lek där jag hade tryckt upp ramsan Ole, dole doff. Den klistrades på ett av arken.
  3. Strimmor av ett notpapper klistrades på några, två stycken tror jag.
  4. Några av arken var blanka än så länge.
  5. Sedan målade jag slumpvisa fläckar i rött, gult, vitt och grönt på det ditklistrade delvis och på de blanka ställena. Denna färg kan smetas, målas eller gnidas dit med ett gammalt kontokort eller liknande. Det viktigaste är att det inte helt täcker mina inklistrade papper. Det bara täcker bitvis.
  6. Just i dag hade jag köpt en ny röd dyna till mina tryck för de gamla blir fort bleka. Så jag använde den röda dynan till att få färg på en tryckkloss i form av en blomma. Den är förresten inte monterad på en kloss ännu så jag fick banka rätt hårt på baksidan för att färgen skulle bli så kraftig på pappret. (Två blommor får plats på ett ark och möjligen en halv någonstans)
  7. Så var det klart och det enda som återstår är att klippa ut blommorna, lägga dem i en burk och använda dem senare i olika konstverk senare.

 

Sommar på gården

Jag köpte denna vita hatt i går. Den ska följa med på resan i höst. Provar här med hatt och glasfiberhalsbandet från Antibes. Jo, det kan funka tillsammans 🙂

Klas, en konstnärsvän kom förbi på öppetiden av ”Fria Sofias galleri” i dag. Vi satte oss med Kristina i skuggan för lite kaffe å the, innan vi gick ner till galleriet.

Det där är en fin del av trädgården om man inte vill sitta i den stekande solen.

Det blev en fin stund. Här sitter man bra 🙂

Det finns en annan plats i trädgården som kallas Ullas hörna för att hon sitter där ofta och läser. Här är oxå fint.

Ullas barn och barnbarn på besök i Ullas hörna ❤

Marie

Jag brukar säga om mig själv att jag är bättre på att hitta ny vänner än att behålla gamla, men det är naturligtvis en sanning med modifikation. Inför att Marie skulle komma på besök i dag blev jag påmind om hur länge jag har känt henne… Vi lärde känna varandra på en buss mellan Uppsala och Stockholm för 38 år sedan (!!) Hon letade efter en lägenhet i Uppsala och fick hyra ett rum i min trea. Sedan dess har vi bott tillsammans i Uppsala, Stockholm och Uddevalla och upplevt allt möjligt tillsammans. Nu under den tiden jag har varit utbränd och inte har orkat komma till henne i Stockholm kommer hon på besök när hon hälsar på sin mamma i Bengtsfors. Det är verkligen en riktigt god vänskap som har hållit genom åren. Hon är en jätteduktig fotograf så vi fotar, pratar bilder, lär varandra nya tekniska saker, kollar på mina konstverk och har babblat en hel kväll nu. Hon är också troende och vi ber alltid tillsammans när vi träffas…

Den här kvällen var det sångkväll på skräcklan. Vi var så klart där och fotade…

och njöt av den fina musiken.

Hon kommer att sälja sina fina foton i ”Fria Sofias galleri” till hösten.