Det är ju inte bara texten…

Även om texten är det som tar mest tid så är boken ett hopkok av text, Illustrationer och foton. Dessutom, trots att den är så personlig, så vill jag ha med tipps om resmål, hotell och lokala måltider. Om du vill får du gärna ge mig feedback på detta också. Det behöver ju inte vara här. Det går bra med Facebook, messenger eller e-mail: sofiarhedin@gmail.com Nu kommer det ett kapitel dvs. en dag. Ett kapitel = en dag. Där jag tar med foton och ett recept så att du får en aning om hur det kan se ut. I ett annat kapitel är det kanske en karta eller något annat, som mest hör hemma i en resebok. Text feedback är fortfarande välkommet, men texten kommer f.o.m. i morgon att kollas över av en vän som har erbjudit sig detta 🙂


28 september

nicesallad

Jag vaknar Kl 12.00 av att den trofasta solen strålar in genom mitt franska fönster. Jag hade glömt att stänga fönsterluckorna på kvällen. Börjar jag bli för orädd? Hur som helst så är jag väldigt gott utsövd. Det ryktas om ett annalkande regnväder. Fort ner till stranden!

14485177_10154204094089219_6320642107654089712_n

Ibland är det så lugnande att komma ner till stranden (även om man har skyndat sig ner) Simturerna blir långa, salta, underbara historier och jag vilar genom att flyta på rygg. Jag vågar mig längre och längre ut. Blir modigare och modigare. Jag njuter och denna dag skakar jag av nedkylningen som vatten alltid gör med huden. Precis som när jag var liten har jag inte märkt att jag var kall så länge jag var i vattnet. Jag stannar kvar länge på stranden och lyxar till det lite med en av traktens specialitet. Salade Nicose. Den är verkligen obeskrivligt god!

14484642_10154204094234219_8788910031166288000_n

Recept på den Nicisianska salladen

Principen är en grönsaksbädd med Tonfisk på men inte tonfisk i burk utan stekt i panna.

• Grönsaksbädden: Olika former av gröna blad: Ruckola, spenat, spretiga blad. Var fantasifull här. Desto mer olika blad, desto bättre.

• Andra grönsaker som halva små tomater i olika färger, kokt kall haricovert, gröna platta bönor (typ stora socker ärter eller liknande) tunt skivad rödlök, inlagd salt gurka, peparoni.

• Denna stora grönsaksbädd kryddas med några sardeller för smakens skull och olivolja och vinäger (balsamvinäger tror jag) och lite salt och lime. Låt grönsakerna drunkna i vinegretten!

• Den färskstekta tonfisken läggs på grönsaksbädden lite stilfullt så där.

• På toppen läggs en röd sak som du ser på bilden, men som jag inte vet vad den heter. Jag tänkte be om en doggybag för det var så mycket, men jag kunde inte sluta äta.

Den saltsyrliga maten tillsammans med utsikten över Medelhavet var den största kulinariska upplevelse sedan Antibe.

Eftersom jag inte alls vill lämna stranden utan bara stannar och låter timmarna gå så får jag uppleva när två födelsedagsfirande och annat festande drar i gång. Jag deltar ju inte direkt, bara trummar lite diskret med i musiken, på solstolen He, He, det är mysigt att få ta del av de festligheter som alltid drar igång framåt kvällen på stranden. Jag går inte hem förrän solen börjar gå ner.

14440953_10154198868304219_2274822898008470185_n

I kväll var första gången det var lite kyligt vid 18.30-tiden. Stadens temperaturmätare visade 22 grader, när jag gick hem med mat och mineralvatten.


Jag tänker så här: Ibland behövs några foton, men ibland inte. En riktigt slipad författare hade kanske kunnat göra om olika foton till text, men är det inte lite roligt samtidigt? Den blir lite mer lättsam (och modern) tycker jag med allt det visuella. Lite rese- och måltidstips har jag tagit med, men det får inte ta över enligt min åsikt.

Skrivar tankar…

Det är väldig skillnad på att skriva om något och att sedan efteråt sitta och rätta texten. Det förvånar mig varje gång. Speciellt hur olika tempo det blir. Att något så enkelt som att ta bort alla komman som felaktigt har satts före och och men kan ta så evinnerligt lång tid! Eller att gå igenom texten för att ändra Cap d’ail till Cap d’Ail. Att det känns så annorlunda mot att få flöda på som man själv vill och strunta i den korrekta stavningen och att få snubbla snabbt fram i den texten som man själv skapar. Verkligen annorlunda. Ja, suck!

Jag funderar också på de kapitel där det ingår mer interaktivitet med andra människor. Det känns nästan som om man behöver fråga vederbörande om lov, vilket jag vet att man inte måste. De kapitlen känns mer privata än så länge och jag väljer att inte ta med dem i bloggen. I stället hoppar jag vidare till kapitlet där jag blir sams med medelhavet igen…

grottan

Jag ligger på sidan i min svarta bikini med min runda mage då jag får syn på en kille som hyr ut båtar. Sådana där som ser ut som en surfbräda men gjord i något plastmaterial som gör den mer stadig. Man sitter eller står och paddlar på dem.

För femtio år sedan låg det många sådana vid strandkanten och väntade på turister och det hörde till vanligheterna att man hyrde en sådan en timme under dagen. Efter som det inte är så längre så blir denna enda båt uthyrare väldigt intressant och jag tar på mig klänningen och går bort till honom för att hyra en båt. Han skjuter en båt väldigt nära stranden och erbjuder sig att hjälpa mig i båten.

– Vill Madame inte ta av sig klänningen?

– Nej, jag är så gammal. Jag behåller den helst på.

– Nej ni är inte alls gammal ni ser ung ut (just det man vill höra) men som ni vill.

– Jag är lite rädd, säger jag, när jag känner gruset ge vika under fötterna.

– Ni behöver inte vara rädd, ni kan väl simma?

– Ja, men visst kan jag simma! (Jag är kung i vattnet, även om det inte alls syns numera) Jag lärde mig simma här!

Jag blir lite modigare. Tar två steg till i det undflyende gruset och sätter rumpan mitt på brädan som naturligtvis guppar till lite för mycket, men ändå, jag är på. Han ler och säger – Då så, samtidigt som han spänner fast ett av mina ben i en säkerhetslina som sitter fast i båten och ger mig paddeln innan han skjuter ut mig någon meter och jag börjar paddla själv.

Jag är rädd hela vägen ut, gillar inte att botten varierar i djup hela tiden och i färg men jag sitter i alla fall på brädan och vet hur jag ska hantera paddels för att inte stöta i någon av de simmande ut mot grottan. Vi är ett följe som tar oss långsamt fram mot målet. Och jag sitter i alla fall på en båt. Simma ända hit ut hade jag inte vågat. Men det verkar vara en alldeles lagom simtur för de andra.

Själva grottan är en besvikelse så klart men det visste jag ju innan. Ingen ny upplevelse av denna grotta kan mäta sig med den som jag hade med min salta brunbrända pappa som liten. Det förstår ju vem som helst, även jag.

På vägen tillbaks släpper min rädsla. Jag har varit ända ute vid grottan och är på väg tillbaks och en helt annan känsla kommer smygande. Jag spänner loss säkerhetsbandet runt foten, tar av mig klänningen och glider ner i det varma vattnet som omsluter mig som det gjorde när jag var liten. Salt, varmt och vänligt. Som en stor famn. Jag ligger med armarna och huvudet uppe på brädan som värms av solen och tar simtag med benen. Det var så här det kändes. Jag är tillbaks. Jag är tio år igen. Jag vill att det inte ska ta slut, jag vill aldrig mer gå upp på land.

Men jag måste ju så jag styr brädan mot stranden, där den trevlige båtuthyraren ropar åt mig:

– Madame, hur går det?

– Det är underbart! Skriker jag tillbaks.

– Ni har trettio minuter kvar av tiden, så fortsätt gärna, säger han med ett stort leende.

Så får jag möjligheten att fortsätta min sensuella återförening med Medelhavet i ytterligare en halvtimma och jag åker långsamt fram och tillbaks utefter stranden så där en tre, fyra meter ut. Ibland simmar jag också och låter brädan vara ett tag. Det är heeeeeeelt ljuvlig och den här timmen var all möda värd med hela resan. Nu har jag verkligen kommit fram. Min kropp gör inte motstånd längre, träningsvärken känns inte, det salta vattnet lyfter upp mig och jag bara njuter. Nu är det som det ska i Cap d’Ail igen. Nu är tidsbarriären bruten och från och med nu kommer jag att njuta av långa simturer och långa flytnings sessioner på rygg så fort jag är nere vid stranden. Man ska inte strida med gruset vid sandstranden, man ska njuta när man badar i Medelhavet. Hemma i Sverige är det ju så kallt att man tappar andan när man går i, men här, här är det ljuvligt!

Efter den långa uppstigningen från stranden blir detta en kväll när jag somnar redan vid sjutiden, av ren och skär utmattning. Men också för att det känns som att jag har kommit fram och att det inte behöver hända något mer denna välsignade dag.

P.s. Jag har fått ett brev med mycket matnyttig feedback (väldigt humoristiskt skrivet) på Facebooks mail i dag vilket var väldigt välkommet. Jag blir alltid glad för feedback trots att det handlar om var/vad jag skriver fel. Det är ingen hemlighet att jag gör många fel i mina texter och att det alltid blir mycket efterarbete för mig. Ni som har konkreta ändringsförslag, maila mig gärna på FB-mailen eller på sofiarhedin@gmail.com Väl mött! D.s.

Lite bok nytt

Helgen har varit både rolig och lugn, så framåt måndagskvällen var det dags för några timmar vid skrivbordet.

Jag har redan skrivit boken utifrån mina anteckningar under resan, men nu är det mycket svårare beslut som behövs. Är nerresan (alltså inledningen av boken) för lång? Är det ett bra grepp att ha med bilder eller inte? har jag stavat de franska orden rätt grammatiskt? Sådana funderingar gör att jag tvekar och har hamnat i lite av en återvändsgränd. Jag har tagit hjälp av en vän för att kolla på texterna, i den mån han hinner.

Men just här… på hemsidan… hoppar jag över dessa kapitel och tar ett kliv till några kapitel från själva slutstationen: Cap d’Ail.

 

handen

18 september

När jag lämnar min moster och morbror i Lausanne har jag med mig en komplett reseplanering, ordnad av min kusin. Detta något jag aldrig gör själv, men tog naturligtvis tacksamt emot den, som skulle göra att jag kom i tid till min bokning nere i Cap d’ail. I den ingick snabbtåg vilket jag har lyckats undgå hitintills eftersom jag är rädd för dem. Men om det här pusslet skulle gå ihop så fick det bli snabbtåg. När jag väl satt på ett sådant kändes det överraskande tryggt. Och jag var framme i tid, med några minuter på mig att ta mig till hotellet.

Den största överraskningen och strapatsen den dagen var den långa uppförsbacken från stationen upp till Cap d’Ail centrum. Jag fick gå framåtböjd och skjuta min rullande koffert meter för meter och detta med ganska kraftig Ischias. Jag var en timme försenad när jag kom fram högröd i ansiktet och med svetten rinnande utefter ryggen. Rummet fanns som tur var kvar. Redan då kom en ordentlig föraning om att jag inte skulle komma att uppleva vistelsen lika enkel som jag hade gjort som 10 åring och att just nivåskillnaderna skulle bli besvärliga för en 58 årig kvinna. Jag hade tänkt gå runt och kolla lite den första kvällen, men stöp ner i den lyxiga sängen efter att jag hade checkat in och ätit en ljuvlig fransk middag med pasta, bacon och en rå äggula som man skulle slå över rätten och blanda i såsen. Min energi räckte bara fram till just sängen verkade det som, för jag vaknade med för många lampor på, och halvvägs avklädd på morgonen, med en vansinnig träningsvärk i baken och låren.

setting

Detta är själva settingen. Det höga berget som heter ”Hundhuvudet”, staden med de många nivåskillnaderna, den trafikerade huvudgatan, parkeringsplatsen, bakom den nedersta raden av gröna träd finns det vi i familjen kallar ”avsatsen” det är en liten promenadväg c:a två meter över parkeringsplatsen med parkbänkar. Promenadvägen är avgränsat med ett grönt staket med guldkringlor på och på två ställen går promenadvägen in för att ge plats åt några höga palmer. Till höger: Hotell Edmonds. Inte det stora gula huset, utan det framför som ligger i skugga.

 

19 september

cap2

Jag har i alla fall hunnit upp till hotellets frukost i dag med caffe au lait och frank croasant med choklad bitar i. En socker chock men ack så god. Solen lyser med sina varma strålar och en varm vind sveper kring mig när jag sitter på uteserveringen som hör till hotellet och börjar förstå att jag faktiskt har lyckats ta mig ner till Cap d’ail utan att bomber har exploderat eller utan olyckor av olika slag. Nu kan man skratta åt det, men en medelålders kvinnas rädslor kan vara nog så reella och viktiga för olika val i livet. Ibland till och med befogade och till nytta, Så det så!

Axlarna sjunker ner, jag andas lite lugnare. Det är verkligen behagligt varmt. Det är verkligen behagligt, behagligt varmt. Jag är faktiskt verkligen framme. Styrkt av frukosten och tankarna på att jag inte har dött på vägen hit reser jag på mig och börjar gå mot det mest spännande under hela resan. Jag ska besöka den trädgården som familjen bodde i när jag var liten. Den som jag inte har kunnat nå via Google maps, trots otaliga försök under två års tid och heller inte har hittat på de hemsidor som hyr ut lägenheter i Cap d’Ail på nätet. Vad kommer att möta mig? Vad kan ha hänt med trädgården? Sköts den av släktingar till Madame Bogliari? Jag hoppas detta innerligt, men jag vet ju inte. Det kan vara omgjort till privata bostäder, eller en Ambassad kanske?

Jag går fram till den svarta järngrinden som jag hittar på Avenue du Général de Gaulle, nummer 3, ganska nära rondellen nere i staden. Gatan är väldigt trafikerad och grinden är C:a 30 meter från övergångsstället. Hur i all sina dagar kunde mina föräldrar släppa ut mig i detta trafikkaos varje morgon ensam för att köpa bröd på morgonen, det verkar ju inte klokt! Efter lång tid tar jag mig över vägen, med livet i behåll och upptäcker att grinden är öppen. Yes! Jag går andäktigt in i den lummiga trädgården genom att gå upp en trappa med fyrtio trappsteg, som jag inte minns från tidigare. Efter denna trappa ser man allt det gröna och ”stigen” som ibland är av sand, ibland av murbruk, ibland av ett marmorliknande material och ibland övergår i trappor. Det ser ut precis som då i mina ögon.

När jag går förbi ett av husen så känner jag igen stenbordet, som stod utanför där vi bodde. Jag är hemma, men jag behöver träffa någon människa, Jag går in i en trädgård med en fin marmordamm. En man ropar efter mig från en balkong på andra våningen från ett av de stora husen, vem jag söker och jag säger Madame Bogliari. Han säger att det finns två av dem, men pekar samtidigt mot ett mindre hus där det kommer ut en äldre kvinna. Jag är så inne i mina barndomsminnen så att jag tror att detta är gamla Madame Bogliari, som lever och nu står framför mig. Hon pratar verkligen väldigt lite engelska och mest franska, men ringer på Madame Bogliari nummer två. Hon är i min ålder och kommer gående med ett barnbarn på armen. Hon pratar engelska och jag kan berätta att jag har bott hos dem för femtio år sedan mellan det att jag var 5 och 10 år gammal på somrarna, De tycker om historien och ger mig ett telefonnummer till den yngre kvinnans bror. Nöjd med denna konversation säger jag adjö till de båda Madammerna Bogliari, men går inte ut direkt, utan går omkring och tittar på den otroligt lummiga trädgården.

Den är både vacker och lite förfallen, men den har en stor mysfaktor. Det känns som om mina barndomsminnen finns bevarade i grönskan och jag är glad över att trädgården fortfarande verkar skötas av samma familj och att de fortfarande hyr ut lägenheter. Till slut går jag ut och lyckas att ta mig över Avenue du Général de Gaulle på snabba fötter och börjar gå ner mot stranden.

Jag har på mig en flickaktig sval klänning som går över knäna men som har axelband så att jag ska få maximal sol på överkroppen. Under denna har jag en svart bikini (som jag aldrig skulle bada i hemma) På fötterna fotriktiga sandaler och på näsan solglasögon. Jag har med mig lite saker i ryggsäcken, men den väger inte mycket. Jag mår utmärkt, men går lite stelt p.g.a. träningsvärken. Allt jag ser är underbart. Allt är sig likt, allt är varmt, allt är som då. Jag hamnar direkt i mina barndomsminnen och strosar längre och längre ner i staden. Jag hittar men frågar ändå en man om vägen för att vara helt säker och för att få tillfälle att prata lite franska. Att fråga om vägen är något jag kan sedan jag var liten, så det får bli en bra början. – Plage Mala, ce la? Pekar. – Oui Madame, ce la ba.

När han har gått vidare tar av mig ena sandalen och känner efter. Ja, asfalten är så varm att det inte går att gå utan sandaler, precis som då. Jag känner mig ung och nyfiken om det inte vore för träningsvärken känner jag mig faktiskt stark. Jag kommer till porten till trapporna och jag går ner och verkligen njuter av utsikten på vägen ner. Det är verkligen lika underbart, fantastiskt som det har varit i mitt minne. Jag var rädd för att bli besviken, men denna utsikt gör ingen besviken. Den är magnifik.

Denna nya känsla av ungdomlighet och styrka ska snart få sig en ordentlig törn. Jag beställer en solstol, tar av mig klänning, sandaler och glasögon. Jag vet ju att jag är ”en aning” för tjock för bikinin, men väljer bort de tankarna. Jag känner ju ingen här, så vad gör det? Värre är att det är så svårt att gå i sanden bestående av småsten som verkar ge efter när man går på dem. När jag närmar mig vattnet blir dessa stenar bara mer och mer undflyende och någon meter ut i vattnet tappar jag balansen helt och hamnar på baken med ett plask där vattnet är så djup så att det når mig till midjan när jag sitter. Detta är mycket överraskande. Jag skär mig inte på några stenar men det är förskräckligt pinsamt. Det var inte så här det skulle gå till. Dessutom går vågorna höga i dag på medelhavet och vips har en stor våg tagit med mig och jag sprattlar för att komma över på mage så där en tre meter ut från stranden. Jag bottnar inte och får panik. I stället för att simma så flaxar jag mig in till stranden. Det känns inte som det brukade. Bakänden och benen liksom lyfts upp av det salta vattnet och jag paddlar till slut in mot stranden med uppstående underbenen ofrivilligt uppstickande mot skyn. Väl vid stranden tar jag i för allt jag är värd för att vara snabbare än småstenen som rasar ner under mina fötter i den sista sluttningen mot torr mark. Om jag bara hade tagit det lite lugnt och samlat mig lite, men jag är inte alls trygg i vattnet och paniken får mig att hets springa på undflyende småsten och jag är till slut snabb nog i mina steg att jag börjar ta mig upp ur vattnet på ett mycket vingligt sätt. Det kräver all den styrka jag har. Då ser jag att de personer som sitter närmast mig vid strandkanten har rest sig halvvägs upp från sina solstolar för att komma den gamla tanten till undsättning om det inte skulle gå bra det hela. Förnedringen är total och jag tar ifrån tårna. Ingen ska i alla fall få komma och HJÄLPA mig upp. Nu lyckas jag till slut komma upp och utstöter ett ljud som man kan höra under tennismatcher, ett dovt kort öhhhhh! Och sedan står jag lite stadigare och människorna runt mig sätter sig ner igen.

De kan ju inte veta mina höga förväntningar på denna simtur, men jag är alldeles omtumlad över skillnaden i själva känslan. Vad hände just? Först försökte Medelhavet sluka mig – och sedan hindra mig från att komma upp. Jag går på skakiga ben till min solstol. Den kostade 100 kronor för en dag, men jag lämnar den efter en halvtimma. Det blir alldeles för varmt och jag kan inte förmå mig att gå ner i vattnet igen. Jag beställer en liter mineralvatten i baren där jag också finner lite skugga. Jag dricker upp hela flaskan under nästkommande halvtimma (eftersom jag inte vågar bära den med både träningsvärk och Ischias) innan jag börjar bergsbestigningen via trappor uppåt mot staden.

Jag får stanna på varje avsatts för andningen blir så snabb. Och efter ungefär halva vägen upp har jag lärt mig att också ta varje trappsteg mycket långsammare än jag gjorde i början. När den första bänken dyker upp är jag redan svettig över hela kroppen. Jag sätter mig ner och de som då går om mig hälsar artigt som sig bör. Bonjour Madame. Det är bara det att jag inte kan svara, så andfådd är jag. Allt de ser är ett illrött tryne som nickar och levererar ett skevt leende. När den värsta andfåddheten har lagt sig upptäcker jag att jag är akut kissnödig av allt mineralvatten. Gud i himmelen, vad kissnödig jag är! Jag måste ändå prioritera andningen och stannar kvar på bänken tills jag kan gå igen.

Sedan går jag i alltför rask takt uppför den första slutande delen av uppstigningen via väg för att snabbt störta in på Hotell Monaco på Avenue Pierre Weck för att fråga efter en toalett.

– I need a toilett.

– No, Madame.

– You don’t understand! I really need a toilett!

– O.k. o.k under the stairs, left.

Jag sjunker ner på toalettstolen med svetten lackande över hela kroppen, tömmer blåsan på flera liter känns det som, och blir sittande i några extra minuter, bara för att komma till sans. Sedan tvättar jag händerna och torkar av mig på hals och nacke med toalettens pappershanddukar. Den sista stigningen via väg är den brantaste och jag går mycket sakta upp de sista två hundra metrarna till huvudgatan där mitt hotell ligger. Kommer min semester att vara på det här sättet? Har jag kommit hit bara för att bli besviken? Jag ringer herr Bogliari på kvällen som erbjuder mig två veckor i en tvårummare för 270 Euro per vecka i två veckor. Han låter väldigt trevlig på telefonen och jag är överlycklig över hans erbjudande. Allt som har med familjen Bogliari att göra verkar i alla fall fungera. Han föreslår att jag kommer förbi i morgon vid 20.00 tiden eftersom han kommer hem från sitt arbete vid den tiden.

Ytterligare smakprov från nya boken

resa4

Nu har jag kommit bra igång med korrekturläsning av nya (rese) boken över jul. Jag har ju sagt att jag vill ge smakprov här, så det är ju inget att vänta med 🙂 Här kommer ett av bokens kapitel. Det som kommer direkt efter ”Sofia 5 år”


13 september 2016

Jag har tänkt länge, att jag vill åka ner för att se platserna med vuxna ögon, och just sommaren 2016 blir det verklighet. Kommer jag att bli besviken? Det är den stora frågan, eller kommer det att vara mödan värt?

Min ständigt återkommande Ischias skriker till mig: ”Är du inte klok? Kommer du inte ens ihåg alla trappor?” Min utbrändhet väser lågmält: ”Du måste lääääära dig att inte utsätta dig för stress!” Och själv tänker jag på alla terrordåd jag har hört om i Europa den sista tiden. Trots detta sätter jag mig, en stor rullande koffert och en ryggsäck på tåget till Göteborg och därifrån går jag till xxx terminalen och tar en billig buss som tar mig ner till Köpenhamn.

Det här är inte alls en spontanresa. Jag har förberett mig länge. De fotriktiga sandalerna har fått ett år på sig att gås in och de sommarlätta klänningarna köptes i våras. Packningen påbörjades två veckor innan avresedagen den 13 september, men trots den långa förberedelseperioden så lyckades jag missa att man måste beställa Interrail biljetten flera dagar i förväg. Sist jag Interrailade (när jag var 19 år) köpte man ett kort på vilken järnvägsstation som helst. Men tiderna har förändrats i Sverige, så jag satsar på den billiga bussen till Köpenhamn och hoppas på att jag kan köpa en Interrail biljett på Köpenhamns Hovedbanegård. Något jag alltså inte vet, men hoppas.

Jag är rädd inför resans alla strapatser. För att åka snabba tåg, för att bli rånad och egentligen alla irrationella rädslor du kan komma på. Att bli kidnappad, komma i vägen för en bomb eller förlupen kula. Att bli matförgiftad, att tåget spårar ur eller att min Ischias ska göra mig till en invalid, att jag har missat någon detalj i reseförsäkringen och inte kan ta mig hem, är bara ett litet smakprov på delikata, men ack så påtagliga rädslor. Som du säkert förstår skulle jag kunna göra listan mycket längre. Det är nästan imponerande hur många sådana rädslor man kan utveckla under några år i en småstad. Att jag har bott utanför Sveriges gränser, nästan hela mitt vuxna liv, är tydligen något man fort kan glömma. Och tågstationer verkar vara något av den farligaste platsen i Europa i dag i mitt sinne. Med detta som bakgrund förvånar det mig att jag lägger ner mina rädslor tillsammans med passet i min plånbok runt halsen och liksom undgår att tänka på dem under hela resan ner.

Jo, jag tänker på dem, jag tillbringar aldrig mer tid än jag måste på en järnvägsstation. Och värre är att jag kommer på mig själv att kolla (nästan rutinmässigt) om det ser ut som om männen framför mig i olika köer har bombbälte. Men det förlamar mig inte och påverkar inte resan nämnvärt. Som jag ser det så är det egentligen bara vanlig sund uppmärksamhet med tanke på allt man hör om olyckor. I stället för att låta det påverka mig så förvandlas jag till en resemaskin som tar mig ganska smidigt och enkelt ner genom Europa. Jag har ett mål jag vill uppnå, min barndoms Cap d’ail. Och jag bara gör det som krävs för att komma dit.

Men inte bara det. Alltefter som de första dagarna förlöper olycksfritt så upptäcker jag alla trevliga, snälla, hjälpsamma människor runt om kring mig, överallt. T.ex. bär jag aldrig min väska när jag går på tåget. Det kommer alltid någon man eller kvinna som förbarmar sig över den utländska tanten och hjälper till att få upp min väska på tåget. Tågvagnarna består dessutom av tysta, diskreta människor som inte stör mig förrän jag själv vill.

Den första gången jag inleder ett samtal med någon på tåget inträffar ungefär i höjd med München i södra Tyskland. Men så långt har jag inte kommit än. Min buss rullar just in ganska nära Köperhamns Hovedbanegård utan att någon besvärar mig det minsta. Första dagens bussresa känns lång seg (men jag kommer snart att vänja mig vid timslånga sittningar i olika tåg) Det är gott att lämna bussen för att leta upp ett billigt hotellrum i Köpenhamn. Framför Hovedbanegården ligger Tivolit, men bakom finns det en gata som heter Istedgade. Där ligger det många hotell varav ett heter Apsylon. Det har en lyxig del och en del som heter Annexet. Där finns det ett billigt litet rum till mig. Gången som leder till rummen är trång, mörk och ger en känsla av att man har hamnat på en bordell av något slag, men rummet är ljust och har en hipp modernistisk inredning som skulle kunna vara iscensatt av Mondrian, med vita fält tillsammans med klarorange, illgrön och rött.

Jag är själv besvärad (för det mesta) av att jag är glad i rödvin, så jag tänkte först utesluta detta ur mina anteckningar, för ”jag ska ju ta tag i detta under hösten då jag har kommit hem” Men jag bestämmer mig på ett tidigt stadium att vara ärlig. Bara då blir anteckningarna om möjligt intressanta. Inga tillrättalagda texter alltså ☺ Jag går ner i hotellets bar och beställer med hjälp av kroppsspråk och svenska ”en… röd… vin…” varpå han sträcker fram hela flaskan och ger mig ett tomt glas. – Kan man inte få ett glas? -Jo då, så klart (skratt) jag trodde att ni menade… Så räknar vi på om jag (Gud förbjude) skulle dricka så många glas som det är i hela flaskan och vad det skulle kosta. Jag ger mig efter detta trevliga samtal ut i den ganska varma Köpenhamnsnatten (det vill säga ut till stolarna utanför hotellet) med en hel flaska rödvin. – Får man gå på gatan med en flaska i handen i Köpenhamn? – Ja, det får man. Känner mig fri och lite rebellisk, precis som man ska i Köpenhamn. Jag menar, det är ju inte Kristiania precis, men det är ju i alla fall Köpenhamn!

Jag har hela Tyskland framför mig, vilket jag betraktar som en transportsträcka för att komma ner på varmare breddgrader. Första glaset gör att gatan jag sitter på förvandlas till den kontinentala Boulevard som det faktiskt är utanför hotellet och den varma vinden känns som en len monsunvind mot kinden. Olika gatlyktor sprider ett guldgult sken över hela platsen och nu har resan börjat! Jag menar rent känslomässigt. Jag kommer i samspråk med några norrmän som arbetar på veckobasis i Köpenhamn och också bor i annexet. Det är alltid roligt att träffa Norrmän. Men det andra glaset gör mig besvärande snurrig, så jag tar med mig flaskan in och går till mitt rum och somnar efter ett tredje glas om jag minns rätt… Utmattad men glad över att vara igång med resan.


P.s. skulle du ha ett bra öga för språk och hittar fel av olika slag i texten så tveka inte att höra av dig till mig. Jag blir bara glad. Eller har du andra typer av funderingar så hör av dig här eller på FB. Man blir hemma blind när man skriver mycket, så du skulle göra mig en tjänst om du gav mig dina synpunkter D.s.

Ovanlig jul och två rekommendationer.

vatten

Det har varit en ovanligt jul i år för min familj. Ganska få julklappar mellan mamma och mig, ganska sund mat, inget fotograferande inne  och lite fler dagar än vanligt som jag skulle sova över. Vi hade pratat om vad som egentligen var viktigt för oss på julen och det var därför vi ändrade lite grand i rutinerna. Så tog min surf slut några dagar innan vi skulle gå in i julbubblan! Både påfrestande och lite gott samtidigt. Jag fick hjälp av min snälla granne, med en wifi som gjorde att jag kunde surfa lite, de gånger jag gick hem och grejade något, men i princip så tillbringade mamma och jag  hela dygn tillsammans mellan 23’e och till i dag, när jag har kommit hem.

Jag tror att jag utvärderar lite senare, men de gångerna jag satte mig några timmar för att korrekturläsa ny boken så var jag riktigt fokuserad faktiskt, vilket jag alltid uppskattar.

frida

Jag var på en riktigt mysig fika med Nina Sandström under mellandagarna. Jag tänkte att jag skulle göra lite reklam här för hennes bok. Hon har sammanställt material som hennes far Lennart Sandström skrev och det har blivit en intressant bok som heter Levande Latin. Den är snygg och nätt och passar i de flesta sammanhang. En riktig gåvobok vid studentavslutningar, besök hos vänner, till äldre släktingar, till yngre släktingar eller kors i taket… till sig själv 🙂 Det är ingen tung bok, utan man läser den lite då och då för att skaffa sig inspiration. Nu för tiden målar ju många latinska ordspråk på sina väggar, eller har med dem i sina loggor (som jag själv) så latinet finns alltid med i olika sammanhang. Boken ger ett axplock av olika latinska ord, fina bilder och är mycket trevligt skriven. Lärare av alla slag, eller ”reklamare” borde skaffa sig den här tycker jag. Om du vill kolla boken på Bokus, så tryck här.  #levandelatin

dammen

Den andra rekommendationen är min egen bok som också har lite olika användningar. Man kan köpa den till sig själv som inspirationsbok eller ge den till sitt barn eller någon annan ungdom. Bildlärare har naturligtvis extra bra användning för boken. En bildlärare kan antingen ta lektionsförslagen rätt av eller använda sig av den som inspiration till egna lektioner.  Och man kan också gå till sin rektor och be honom eller henne att låta skolan köpa in en klassuppsättning. Jag har alltid menat, sen jag gjorde den, att den passar till både högstadiet och gymnasiet. Nu har det också kommit ett erbjudande om en referensbok för den som vill titta på den innan det blir aktuellt med en klassuppsättning. Om du vill kolla på min bok, som heter Ämnet Bild, så klickar du här.   #ämnetbild

 

En bit av nya boken

Jag har ju redan visat kapitel ett i nya boken och här kommer kapitel två. Boken är en reseskildring, bl.a. Den har två tidslinjer: En när jag är liten i Cap d’ail och en femtio år senare när jag åker ner på en Interrail biljett och bor där nere några veckor. I början är de olika tiderna mer åtskilt men senare i boken är det olika minnesbilder som kommer ock går allteftersom brättelsen går framåt.

Här kommer Kapitel två…



 

                                                                       2

 

 

Jag är kung i vattnet. Jag kan inte simma, men det salta vattnet lyfter mig underifrån. Jag flyter med cyklop, snorkel och simfötter ordentligt fastsatta. Mellan de gråbruna stenarna på botten glimrar de gröna, blå, röda och vita. Det är glasbitar, som har slipats runda som stenar av vågornas trofasta rörelser. Det glittrar och blänker i det solljus som sipprar ner i det salta vattnet.

Med några kraftiga tag med simfötterna är jag ute på djupare vatten. Här finns det större stenar med gröna växter på. Jag bottnar inte, men flyter. Inget skrämmer mig. Inte förrän jag når de stora kraftiga klippblocken som ligger på botten övervuxna med kraftiga havsväxter vid ena sidan av stranden. Där är det mer strömt och man blir snabbt varse dyningarna, som inte känns så mycket närmare land. Botten är oberäkneligt olika, meter för meter. Ibland känner man botten mot magen eller cyklopet och ibland är det många meter djupt ner till den ljusa sandbottnen. Jag stannar aldrig länge över klippbottnen, men roar mig med att smaka på den skrämmande upplevelsen för att sedan återvända till säkrare vatten. Jag vet inte hur många gånger jag har åkt från den ena till den andra sidan av stranden si så där två meter ut när jag hör pappas röst.

– Sofia! Var är du? Sofia! Du får komma upp nu.

Det är konstigt. Jag skakar av köld när pappa klappar om mig med den stora vita lite sandiga badhandduken. Jag har inte alls någon känsla att jag skull ha varit kall i vattnet, men mamma är snart där och klappar hon också.

– Nu får det räcka, du är alldeles blå om läpparna.

Hon kramar om paketet med sin dotter med simfötter insvepta i den stora handduken och liksom drar ner mig på platsen där familjen ”bor” och trängs med andra på stranden, just denna dag. Jag sitter på det varma bastunderlaget med handduken kring mina ben mellan mina båda vackra föräldrar. När jag lutar mig mot pappa känns han alldeles varm på ryggen. Mamma har en moderiktig bikini som gör att övre halvan av hennes bröst lyfts upp mot solen. Hon fjällar ordentligt nu. Jag klappar henne på brösten och pillar bort lite flag. Lägger mig sedan på hennes ben och vilar. Jag låter solen och familjen och sorlet på stranden värma mig, medan mamma plockar fram matlådan med ägg, bröd och stora melonbitar. Över mig en klarblå himmel, Runt mig min familj, på mig saltkristaller, under mig stenar och inne i mig frid.

Jag visste väl det, Någonstans skulle jag bli helt lycklig, någonstans skulle det finnas ett paradis för mig. Jag visste det, jag visste det.

Vi var inte bara på stranden. Med bubblan åkte vi till Picassos ateljé medan han ännu levde. Vi sprang på Brigitte Bardot i St Tropez och Gace Keller i Monaco. Det var annorlunda då. Kändisar rörde sig ute bland folk mycket friare. Nu i efterhand verkar det nästan overkligt. Och i mina minnen, som var så ung under den här tiden, för mig ter det sig som om jag har varit med i en saga.

sofiaivattnet

Ha, ha, ha, alla Illustrationerna är inte lika bra 🙂 Men det är ju så under tiden man jobbar med materialet. Det är kul att ha Illustrationer till alla kapitel, så kan man alltid gå tillbaks och byta ut eller ändra. Så håll till godo, det är mitt i processen.

 

Årssammanfattning 2016

Jag gör som förra året, jag lånar en årssammanfattning av Underbara Clara.

sidhuvud_webb

Läs gärna hennes också genom att klicka här.

 

Gjorde du något 2016 som du aldrig gjort förut? Nu får jag tänka efter… Jo, jag gav ju ut två böcker. Ämnet Bild – elevbok och lärarhandledningen.

Genomdrev du någon stor förändring? Jag möblerade om i vardagsrummet, så att nästan hela rummet nu är en kombinerad målarateljé och skrivarstuga (bara med en TV hörna i ena hörnet)

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Det kan hända bland mina Facebooks vänner, men ingen i min närmaste närhet.

Vilket datum från år 2016 kommer du alltid att minnas? Den 18 september, när jag hade kommit ner till Cap d’ail (femtio år efter att jag hade bott där på somrarna som liten) och gick bort till Bogliaris trädgård. Det visade sig att deras grind inte var låst och att jag träffade tre stycken ”Bogliaris” ganska fort som kunde berätta för mig att de hade lägenhetsuthyrning fortfarande i trädgården. Jag fick telefonnumret och kunde ringa en fjärde Bogliari för att få ett pris på vad det skulle kosta mig att hyra en lägenhet där i två veckor. Den känslan, av att ha tagit en stor chansning. Att åka ner på vinst och förlust, utan att veta vad som hade hänt med den stora trädgården under femtio år. Ock sedan bara gå in, utan det minsta motgång (inte ens en låst grind fast vi pratar om Revieran där ALLA andra grindar är låsta) och så bara vara inne och översköljas av en ”känna igen sig känsla” och så möta den gamla Madame Bogliaris barnbarn som bara står där i trädgården och gärna vill att jag hyr en lägenhet.

Dog någon som stod dig nära? Tack och lov nej.

Vilka länder besökte du? Jag besökte Danmark, Tyskland, Schweiz och Frankrike på tågluffen i september/oktober.

Bästa köpet? Det skulle väl vara de fotriktiga sandalerna som jag använde under hela resan. Eller den lilla datorn som väger så lite att den fick följa med.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Den fina feedbacken jag fick på namnbytet på bloggen nu i december. Jag var så osäker in i det sista men nu har jag fått höra att det var ett bra val. Sådant värmer.

Saknar du något under år 2016 som du vill ha år 2017? Mer tid att sitta och skriva och en bra plan för utgivningen av böcker.

Vad önskar du att du gjort mer? Tränat och genomfört en del av inrednings idéer i min lägenhet.

Vad önskar du att du gjort mindre? Jag önskar att jag hade ätit mindre.

Favoritprogram på TV? Konstnärsdrömmen, Big bang theory och Projekt runnway.

Bästa boken du läste i år? Min fantastiska väninna av Elena Ferrante. En underbar bok om två väninnor som växer upp i Nepal. Det är den första boken av fyra.

Största musikaliska upptäckten? Fick tillbaks en CD med Ruben Morgan från väninnan Marie, som jag hade glömt att hon lånat (innan jag hade lyssnat på den) Den heter ”Word throught your eyes” Den är jättebra, speciellt låten ”My redeemer lives”. Den funkar bra som bakgrundsmusik när man arbetar.

Vad var din största framgång på jobbet 2016? Att jag har upptäckt hur roligt och rogivande det är att sitta och skriva. Speciellt när det jag skriver på innehåller bilder/Illustrationer, så att jag kan alternera mellan datorn och ritbordet. Det var naturligtvis en stor framgång då böckerna kom ut och sålde bra.

Största framgång på det privata planet? Ja, oj, här får jag tänka till. Att jag övervan min tvekan och rädsla för att ge mig ut på tågluffen kanske. Eller att min mamma och jag har de rätt mysigt tillsammans sedan jag flyttade tillbaks till Vänersborg. Det är ju inget nytt, men det är fint att ha sin ”gamla mor” speciellt eftersom vi kan prata om det mesta.

Största misstaget? Jag gör väl inga misstag? Nä då, jag skojar. Jag gjorde en del missar när jag var på praktik i Pingstkyrkan. Det var ett jobb som sekreterare vilket är besvärligt för en så disträ människa som jag. Affischer med fel namn på predikanter eller tider för händelser i programbladet överraskade mig lika mycket varje gång. Jag var i stort sett inte alls så noga som min chef, t.ex. hade programbladet blivit alldeles ”vingligt” om inte John hade gripit in och berättat att jag måste använda tab-verktyget. Och liknande grejer. Så klart gjorde jag en del saker rätt, men det var märkligt att uppleva alla de där ”småfelen” som hela tiden ”drabbade mig”. På det mänskliga planet var det ju en fantastisk arbetsplats, med mycket kontakt med invandrare, språkcafé och annat. Men ett riktigt stort misstag? Det här är ju svårt… ja, jag får nog lämna detta, det finns kanske någon som vet bättre än jag här, återkoppla i så fall till mig 🙂

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare, resan gjorde mig verkligen mycket glad. Och det faktum att utbrändheten inte är så akut längre. Jag orkar inte lika mycket som förr, men har hittat vägar att leva med den, och lider inte av den på samma sätt som jag gjorde i början. Men kanske ledsnare också, för det blir lite tomt när ett stort projekt tar slut, som mina Bildböcker. Det har varit svårt att komma tillbaks till samma flyt med skrivandet som jag hade då, men det ska nog lossna.

Vad spenderade du mest pengar på? Tågluffen.

Något du önskade dig och fick? Jobba med att skriva böcker.

Något du önskade dig och inte fick? Att en prins skulle komma ridande på en vit häst och ta med mig till en sagovärld.

Vad gjorde du på din födelsedag 2016? Inget särskilt. Jag bara sköt och sköt på den och till slut gick mamma och jag på Kopparn framme i November för att äntligen fira min födelsedag, som egentligen är den 17’e augusti. Däremot fick jag underbart fina presenter av mina släktingar på den rätta dagen.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Mindre stress och oro. Mer träning. Mer fokus på vad jag vill i livet och mer strategier för att nå dit.

Vad fick dig att må bra? Att bada i Medelhavet.

Vem saknade du? Pappa, jag saknar alltid honom, lite då och då.

De bästa nya människorna du träffade? Hela tågluffar resan var full med möten med nya människor, som jag tänker på då och då. Några vet jag namnen på och andra inte. Det bästa med att resa är nog alla spontana möten överallt. Men jag tänker också på Ida Thelin som alltid hjälper mig och stöttar vad det gäller mina böcker. Vi kanske inte träffades för helt första gången 1016, men vi fick i alla fall chansen att lära känna varandra det här året.

Mest stolt över? Att jag har börjat träna igen, sedan fyra veckor 🙂 det var riktigt länge sedan. Den dåliga ryggen tvingade mig till motionspalatset och jag är jätte nöjd med personliga tränaren sjukgymnasten Tony. Jag är stolt över att jag hade en egen ”resekassa” för människor som behövde lite gåvor på resan, det ledde mig till många spännande händelser och upplevelser. Men mest stolt? Jag är väldigt stolt över att jag genomförde resan trots att jag inte visste om jag skulle orka eller känna av mina utbrändhetssymtom, det var en chansning som gick bra.

Högsta önskan just nu? Jag önskar en varaktig fred i Syrien. Att de får hjälp att bygga upp sitt land och att de löser sina konflikter, det är människorna värda efter detta fruktansvärda krig. En lite mer småskalig önskan är att skolan i Sverige ska bestämma sig för att göra Bilden obligatorisk igen på Gymnasiet. Mer kreativitet åt folket!

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Jag tror att jag ska fika mer och umgås mer med kompisar.

Konstnärsdrömmen

fl

För mig har det blivit en ny viktig tid i veckan: Onsdag kl. 21.00. Då kan ingenting annat hända, ingenting får störa, då är det Konstnärsdrömmen på TV. Jag tillåter mig att gissa att du inte låter veckans agenda styras utifrån samma TV program, men jag… jag är helt såld.

Jag trodde att det skulle bli samma sorts upplägg som den amerikanska motsvarigheten, där det var med mycket mer av samtidskonst i form av landskaps skapande och konceptkonst. Kittlande, men lite svårgenomträngligt, hur det egentligen bedömdes.

I den svenska versionen har de satsat mer på Hantverksskicklighet i teckning och måleri (trots att bilderna så klart ändå ska innehålla berättelser om själva konstnären och vara personliga och uttrycksfulla. Plus att det måste synas att man är öppen för korrigering och att man uppvisar en utveckling och ett mångfald) Men jag har lättare för att följa med i resonemangen och bedömningarna.

Ernst Billgrens målarskola är toppen tycker jag, med handfasta råd. Och hans kommentarer i största allmänhet, hur han bedömer konstverk. Om jag ska söka nästa gång? Ja, jag tror det. Om jag har tid att genomföra det. ”man kan ju alltid söka” Men på FB finns det en harshtagg också (hur det nu stavas) #konstnärsdrömmen där man kan lägga till sina egna bilder till olika teman, vilket gör att man ändå är med lite på ett hörn.

 

O.k. då kör vi…

Här kommer första kapitlet i boken som har arbetsnamnet

”Madame, you were lucky” med franska accent

Det är en blandning av reseskildring, roman, dagbok som är fylld med fotografier och egna Illustrationer, vilket gör att den är lite svår att få att passa in i någon direkt genre. Du får gärna komma med feedback, både korrigeringar och lovord tas emot med samma värme. Jag vet att man ofta inte gör det, men just med tanke på att det ska bli en bok så är det speciellt välkommet.


KAP 1 MADAME BOGLIARI

biltur



Hösten 1962 sitter unga herr och fru Rhedin i sitt vardagsrum, läppjar på rödvin och fantiserar om en tänkt resa till franska Rivieran… De hittar på namnet Bell Vy, som de tycker låter som ett franskt pensionat. De skriver ett brev till denna adress med hjälp av ett franskt lexikon där de frågar om övernattnings möjligheter. Två veckor senare kommer det ett svar där Madame Bogliari skriver att de är välkomna ner och kan hyra en lägenhet för två månader om de vill.

En version av denna historia förtäljer att det var namnet Bogliari de ”uppfann” men jag väljer det mer troliga versionen. En väninna till mamma var också inblandad när brevet skulle skrivas, och det råder lite olika syn på hur det var. Hela det året pratades det så mycket om denna gåtfulla Madam Bogliari som faktiskt drev en sorts lägenhetsuthyrning i Cap d’ail, att det kändes som om jag redan kände henne redan innan vi ens hade åkt ner. Jag föreställde mig henne som stor och kraftig och klädd i äldre sorts klänningar och sjalar. Hur hon såg ut i verkligheten, minns jag inte.

För mina föräldrar var resan mer ansträngande än för mig, som bara hängde med. De båda turades om att köra vår Volkswagen och det tog oss tre dagar att komma ner. Jag sov i bilen på dagarna vilket gjorde att jag hade svårt att sova på nätterna, men för övrigt gick resan bra.

Jag minns de söt-beska dryckerna jag drack ur päronformade flaskor, jag minns det eviga solskenet, jag minns en bil som körde om oss i hög hastighet på motorvägen och olyckan som vi sedan åkte förbi några kilometer senare. Jag minns förvirrade blodiga människor som sprang omkring och höll sig om sina huvud, Men vad jag minns allra mest är just när vi kom fram. När instängdheten i bilen snart skulle vara över. När vi körde i just den där speciella svängen på övre kornischen och fick syn på det turkosblå medelhavet. Det kändes som om jag fick vingar och flög ner för bergskanterna ner och tog mig ett dopp innan vi hade kommit fram. Bara åsynen av medelhavet gjorde att jag förstod varför mina föräldrar hade kämpat på så på vägarna genom Europa. Så vackert. Så hisnande vackert!

Vi tillbringade sex långa sommarlov där. Det var några år av mitt liv då jag var väldigt öppen för nya intryck. Jag pratade franska och lärde mig att simma på den platsen. Jag har hela mitt liv tänkt tillbaks på denna gyllene tid i min familjs historia och har med mig fantastiska intryck och minnesbilder därifrån. Min pappa var duktig på att fotografera och av de bilderna har jag kvar ett fåtal.



10400353_116416774218_7947502_n

530221_10151434650054219_634333694_n

10400353_116417764218_2047157_n

Det här är mitt favorit foto. Tyvärr är det lite förstört eftersom jag har gjort en rutmönster uppförstoring med hjälp av bilden. 1934344_109518694218_1296174_n

Akademibokhandeln

elena1

Jag föll för den här boken i en pocketbok butik på järnvägscentralen i Malmö (på väg hem från resan till Frankrike) Jag hade inte kvar så mycket pengar att jag kunde inte köpa den. Själva Illustrationen är ju bara såå snygg!! Mannen i butiken rekommenderade den och berättade om att det handlade om en äldre kvinna som mindes tillbaks på sin barndom. Med tanke på att min nya bok är en sorts tillbakablick på min egen barndom så blev jag jätteintresserad. Vi pratade länge om att skriva själv på olika saker på hobbybasis, tills jag var tvungen att ge mig av till min perrong. Några dagar senare så köpte jag boken på Akademibokhandeln i Vänersborg och boken Är helt underbar. Tyvärr läser man för fort och boken blev färdigläst över en natt, det är kruxet med böcker som är så bra. Jag recenserar gärna böcker, men den här skulle jag ha svårt med. Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör en riktigt bra bok, riktigt bra 🙂

elena2

När den andra boken kom (det är totalt fyra böcker) försökte jag dela upp läsningen i några kvällar, men det var nästan omöjligt. Kanske beror det på att jag just varit nere vid Franska Revieran, som det är så kul och lätt att föreställa sig den miljön. Boken utspelar sig i Neapel. Men boken är också väldigt välskriven. Jag rekommenderar den till alla. Översättningen av den tredje boken är snart klar och beräknas att vara ute i Akademibokhandeln den 30 december. Och du som lyssnar på radio har kanske märkt att någon läser den här boken kring lunchtid. Det blir för uppdelat för mig, men ska lyssna på den som talbok så småningom.