Pojken i berget

Vi hade avslutningsfest nyligen på skrivkursen och alla deltagare hade skrivit en kortnovell med titeln ”Pojken i berget” Vi känner varandra så väl nu att visste att vi skulle komma att skriva mycket olika historier på en och samma titel. Här kommer min version:

POJKEN I BERGET

När hon står och diskar kan hon titta ut genom ett fönster, vilket var anledningen till att de köpte sommartorpet en gång i tiden.

-Du får ditt fönster över diskhoarna och jag får två stora träd där jag kan hänga upp hängmattan, mer behöver vi inte, gumman, vi slår till.

Från fönstret ser man inte bergsknallen för att lövträden skymmer sikten, men hon vet att den finns där borta. Den verkar ditburen av en jätte men det är nog inlandsisen som en gång i tiden har bestämt platsen för landskapet är förövrigt helt platt. Bergsknalle förresten, man blir ordentligt svettig om man klättrar upp till toppen. Den är märkligt placerad mitt på tomtgränsen om nu ett berg kan vara felplasserat, det kanske är tomtgränsen som är felritad. I alla fall så ligger hälften av berget utanför och hälften innanför deras tomt.

Vissa sensommarkvällar kan hon höra ljud komma inifrån berget, som om det fanns en stor festsal där inne. Ett sorl av pratande gäster når hennes öron om hon går riktigt nära. Det måste vara något naturfenomen, ett sorts eko från en fest i närheten. Hon ber sin gubbe att komma ner till bergets fot och uppleva de märkliga företeelsen. Nu sjunger någon en sång med underliga ljusa toner som ibland kommer från bergets topp och ibland från botten som om den som sjunger flyger omkring.

– Är det inte fachinerande? säger hon till slut när de har stått där ett tag.

Han tittar bekymrat på sin älska de vän,

Håller hon på att bli tokig?

Han säger så försiktigt och skonsamt han kan:

– Älskling, jag hör ingenting.

– Åh… gör du inte? Hon ryser i sommarnatten och en ilning av skräck letar sig upp genom bålen. Nä det var väl bara vinden då kanske.

Hon kan inte för sitt liv släppa varken sången eller sorlet från den ljuvliga festen. Hon tar lovar ner mot berget under hela sommaren utan att gå för nära och utan att stanna till. Hon vill inte att gubben ska tro att hon har blivit galen. En natt när hon inte kan sova, smyger hon sig ut i natten. Hon hinner inte ens komma fram till berget. Under den största kastanjen står han, pojken. Han tittar stillsamt på henne. Hon blir alldeles lugn. Man kan inte säga att han lyser, han ser ut som en vanlig pojke, men löven i trädet och blommorna på marken blir belyst runt honom. Han går fram mot henne och den underliga belysningen följer honom som om den kom inifrån honom. Nu är han alldeles nära och ljuset börjar reflektera sig mot hennes kläder. De står inne i en ljuskälla som man inte kan se var den finns. Så lägger han sakta handen på hennes ena axel och hon hör den tysta vackra musiken inom sig. Ögonblicket är så dyrbart för henne att hon står på tå, som om det skulle få honom att stanna lite längre. Plötsligt är han borta, plötsligt står hon ensam i natten. Hon blir varse att hon fryser och går snabbt in i stugvärmen igen.

Långt senare dyker pojken upp i hennes drömmar och de flyger tillsammans runt i de mest spektakulära landskap.  Där är färgerna mycket klarare än annars och årstiderna finns på samma gång. De leker i varm snö och kan gå på vattnet som om det låg is på det mitt i sommaren. Drömmen ger henne den varmaste av känslor när hon vaknade upp, som följde med henne in i den verkliga världen. Bitterljuvt är det att behöva bli medveten om den verklighet som alla andra kallade hennes. Varje gång.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s