Att ge eller inte ge

Jag minns när jag var student i Oslo. Det är lördag. Jag är ute och går i staden som jag brukar på helgerna. En bit ner på Akersgata går jag in i  en bokaffär där man kan sätta sig ner i deras servering och dricka en kopp kaffe om man vill. Jag tittar runt bland pocketböckerna. Allt ser lika intetsägande ut och kaffet smakar så beskt att jag lämnar större delen av koppen ouppdrucken.

Ingenting stämmer den dagen. Dimman runt mig verkar ha flyttat in och jag kämpar med en känsla av meningslöshet. Men jag bara går och går och går.

Framme vid Nk i centrum går jag  in en sväng. Där inne är det varmt och ombonat och jag piggnar till. Jag har så där en tre hundra kronor i fickan. Kanske kan jag ska köpa en topp? Tröttnar efter en massa provande. Hittar ingen topp. Vilken topp skulle ändå kunna få mig på bättre humör? Inte ens en som är fin skulle jag tro. Det är som om inget hjälper på min nedstämd het.

Det blir några affärer till och några gator upp och ner. Luften är kall och grå, men jag har bra skor på mig så jag försöker njuta av själva promenaden.

Det är bra att du är ute och går. Det är bra för dig som alltid sitter över böckerna annars. Bra för blodcirkulationen, bra för själen. 

Men jag lyckas inte övertyga mig själv. När jag precis har bestämt mig för att vända och gå hem igen ser jag honom. Han är en (för mig) känd uteliggare. Han hör till dem som verkligen sover ute dygnet runt. Hans ben är vanställda, antagligen för att han sniffar limm. Han kommer linkande gatan fram med en mugg i handen.

Då händer det som brukar hända först. Min låga attityd och dåliga humör hamnar plötsligt i ett helt annat ljus. Mina problem hamnar i ett annat perspektiv och blir små, nästan osynliga. Sedan griper jag efter en sedel i fickan och jag kan säga ärligt att glädjen jag känner där i början av processen, är glädjen över att ha hittat NÅGOT värt att lägga pengar på. Han kommer närmare mig och hälsar och han får ett stycket Norsk hundralapp. Han stannar upp, ser på pengen och ler ett varmt leende. Vi ”känner” nästan varandra för han äter ibland på ett cafe där min kyrka arbetar. Jag vet inte om det är just då, som solen tittar fram, men det är som om hans tacksamhet smittar av sig på mig. Som om jag känner den mellan oss och så fyller den mitt bröst.

Jag går därifrån tacksam över allt jag har. Mina underbara fantastiska studier, i en stad jag älskar. Min fina lägenhet så nära skolan. Mina oförtjänt fina vänner. Mina skor, mina lätta steg. Min lediga tid, att bara kunna strosa runt. Att jag kan äta mig mätt. Det väntar en middag hemma i frysen, som jag hade tid att laga i går. Jag lyfter blicken och nu är Oslo så där vackert igen som det brukar och solen letar sig sakta genom diset på himlen.

På hemvägen går jag in i bokhandels med caféet och hittar med en gång en pocket bok som jag fastnar för. Den är i själva verket så spännande att jag vill sätta mig ner direkt och börja läsa, så det får bli en kaffe till. Och vet du vad? Den här gången smakar kaffet ljuvligt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s