O.k. då kör vi…

Här kommer första kapitlet i boken som har arbetsnamnet

”Madame, you were lucky” med franska accent

Det är en blandning av reseskildring, roman, dagbok som är fylld med fotografier och egna Illustrationer, vilket gör att den är lite svår att få att passa in i någon direkt genre. Du får gärna komma med feedback, både korrigeringar och lovord tas emot med samma värme. Jag vet att man ofta inte gör det, men just med tanke på att det ska bli en bok så är det speciellt välkommet.


KAP 1 MADAME BOGLIARI

biltur



Hösten 1962 sitter unga herr och fru Rhedin i sitt vardagsrum, läppjar på rödvin och fantiserar om en tänkt resa till franska Rivieran… De hittar på namnet Bell Vy, som de tycker låter som ett franskt pensionat. De skriver ett brev till denna adress med hjälp av ett franskt lexikon där de frågar om övernattnings möjligheter. Två veckor senare kommer det ett svar där Madame Bogliari skriver att de är välkomna ner och kan hyra en lägenhet för två månader om de vill.

En version av denna historia förtäljer att det var namnet Bogliari de ”uppfann” men jag väljer det mer troliga versionen. En väninna till mamma var också inblandad när brevet skulle skrivas, och det råder lite olika syn på hur det var. Hela det året pratades det så mycket om denna gåtfulla Madam Bogliari som faktiskt drev en sorts lägenhetsuthyrning i Cap d’ail, att det kändes som om jag redan kände henne redan innan vi ens hade åkt ner. Jag föreställde mig henne som stor och kraftig och klädd i äldre sorts klänningar och sjalar. Hur hon såg ut i verkligheten, minns jag inte.

För mina föräldrar var resan mer ansträngande än för mig, som bara hängde med. De båda turades om att köra vår Volkswagen och det tog oss tre dagar att komma ner. Jag sov i bilen på dagarna vilket gjorde att jag hade svårt att sova på nätterna, men för övrigt gick resan bra.

Jag minns de söt-beska dryckerna jag drack ur päronformade flaskor, jag minns det eviga solskenet, jag minns en bil som körde om oss i hög hastighet på motorvägen och olyckan som vi sedan åkte förbi några kilometer senare. Jag minns förvirrade blodiga människor som sprang omkring och höll sig om sina huvud, Men vad jag minns allra mest är just när vi kom fram. När instängdheten i bilen snart skulle vara över. När vi körde i just den där speciella svängen på övre kornischen och fick syn på det turkosblå medelhavet. Det kändes som om jag fick vingar och flög ner för bergskanterna ner och tog mig ett dopp innan vi hade kommit fram. Bara åsynen av medelhavet gjorde att jag förstod varför mina föräldrar hade kämpat på så på vägarna genom Europa. Så vackert. Så hisnande vackert!

Vi tillbringade sex långa sommarlov där. Det var några år av mitt liv då jag var väldigt öppen för nya intryck. Jag pratade franska och lärde mig att simma på den platsen. Jag har hela mitt liv tänkt tillbaks på denna gyllene tid i min familjs historia och har med mig fantastiska intryck och minnesbilder därifrån. Min pappa var duktig på att fotografera och av de bilderna har jag kvar ett fåtal.



10400353_116416774218_7947502_n

530221_10151434650054219_634333694_n

10400353_116417764218_2047157_n

Det här är mitt favorit foto. Tyvärr är det lite förstört eftersom jag har gjort en rutmönster uppförstoring med hjälp av bilden. 1934344_109518694218_1296174_n

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s