Ytterligare smakprov från nya boken

resa4

Nu har jag kommit bra igång med korrekturläsning av nya (rese) boken över jul. Jag har ju sagt att jag vill ge smakprov här, så det är ju inget att vänta med 🙂 Här kommer ett av bokens kapitel. Det som kommer direkt efter ”Sofia 5 år”


13 september 2016

Jag har tänkt länge, att jag vill åka ner för att se platserna med vuxna ögon, och just sommaren 2016 blir det verklighet. Kommer jag att bli besviken? Det är den stora frågan, eller kommer det att vara mödan värt?

Min ständigt återkommande Ischias skriker till mig: ”Är du inte klok? Kommer du inte ens ihåg alla trappor?” Min utbrändhet väser lågmält: ”Du måste lääääära dig att inte utsätta dig för stress!” Och själv tänker jag på alla terrordåd jag har hört om i Europa den sista tiden. Trots detta sätter jag mig, en stor rullande koffert och en ryggsäck på tåget till Göteborg och därifrån går jag till xxx terminalen och tar en billig buss som tar mig ner till Köpenhamn.

Det här är inte alls en spontanresa. Jag har förberett mig länge. De fotriktiga sandalerna har fått ett år på sig att gås in och de sommarlätta klänningarna köptes i våras. Packningen påbörjades två veckor innan avresedagen den 13 september, men trots den långa förberedelseperioden så lyckades jag missa att man måste beställa Interrail biljetten flera dagar i förväg. Sist jag Interrailade (när jag var 19 år) köpte man ett kort på vilken järnvägsstation som helst. Men tiderna har förändrats i Sverige, så jag satsar på den billiga bussen till Köpenhamn och hoppas på att jag kan köpa en Interrail biljett på Köpenhamns Hovedbanegård. Något jag alltså inte vet, men hoppas.

Jag är rädd inför resans alla strapatser. För att åka snabba tåg, för att bli rånad och egentligen alla irrationella rädslor du kan komma på. Att bli kidnappad, komma i vägen för en bomb eller förlupen kula. Att bli matförgiftad, att tåget spårar ur eller att min Ischias ska göra mig till en invalid, att jag har missat någon detalj i reseförsäkringen och inte kan ta mig hem, är bara ett litet smakprov på delikata, men ack så påtagliga rädslor. Som du säkert förstår skulle jag kunna göra listan mycket längre. Det är nästan imponerande hur många sådana rädslor man kan utveckla under några år i en småstad. Att jag har bott utanför Sveriges gränser, nästan hela mitt vuxna liv, är tydligen något man fort kan glömma. Och tågstationer verkar vara något av den farligaste platsen i Europa i dag i mitt sinne. Med detta som bakgrund förvånar det mig att jag lägger ner mina rädslor tillsammans med passet i min plånbok runt halsen och liksom undgår att tänka på dem under hela resan ner.

Jo, jag tänker på dem, jag tillbringar aldrig mer tid än jag måste på en järnvägsstation. Och värre är att jag kommer på mig själv att kolla (nästan rutinmässigt) om det ser ut som om männen framför mig i olika köer har bombbälte. Men det förlamar mig inte och påverkar inte resan nämnvärt. Som jag ser det så är det egentligen bara vanlig sund uppmärksamhet med tanke på allt man hör om olyckor. I stället för att låta det påverka mig så förvandlas jag till en resemaskin som tar mig ganska smidigt och enkelt ner genom Europa. Jag har ett mål jag vill uppnå, min barndoms Cap d’ail. Och jag bara gör det som krävs för att komma dit.

Men inte bara det. Alltefter som de första dagarna förlöper olycksfritt så upptäcker jag alla trevliga, snälla, hjälpsamma människor runt om kring mig, överallt. T.ex. bär jag aldrig min väska när jag går på tåget. Det kommer alltid någon man eller kvinna som förbarmar sig över den utländska tanten och hjälper till att få upp min väska på tåget. Tågvagnarna består dessutom av tysta, diskreta människor som inte stör mig förrän jag själv vill.

Den första gången jag inleder ett samtal med någon på tåget inträffar ungefär i höjd med München i södra Tyskland. Men så långt har jag inte kommit än. Min buss rullar just in ganska nära Köperhamns Hovedbanegård utan att någon besvärar mig det minsta. Första dagens bussresa känns lång seg (men jag kommer snart att vänja mig vid timslånga sittningar i olika tåg) Det är gott att lämna bussen för att leta upp ett billigt hotellrum i Köpenhamn. Framför Hovedbanegården ligger Tivolit, men bakom finns det en gata som heter Istedgade. Där ligger det många hotell varav ett heter Apsylon. Det har en lyxig del och en del som heter Annexet. Där finns det ett billigt litet rum till mig. Gången som leder till rummen är trång, mörk och ger en känsla av att man har hamnat på en bordell av något slag, men rummet är ljust och har en hipp modernistisk inredning som skulle kunna vara iscensatt av Mondrian, med vita fält tillsammans med klarorange, illgrön och rött.

Jag är själv besvärad (för det mesta) av att jag är glad i rödvin, så jag tänkte först utesluta detta ur mina anteckningar, för ”jag ska ju ta tag i detta under hösten då jag har kommit hem” Men jag bestämmer mig på ett tidigt stadium att vara ärlig. Bara då blir anteckningarna om möjligt intressanta. Inga tillrättalagda texter alltså ☺ Jag går ner i hotellets bar och beställer med hjälp av kroppsspråk och svenska ”en… röd… vin…” varpå han sträcker fram hela flaskan och ger mig ett tomt glas. – Kan man inte få ett glas? -Jo då, så klart (skratt) jag trodde att ni menade… Så räknar vi på om jag (Gud förbjude) skulle dricka så många glas som det är i hela flaskan och vad det skulle kosta. Jag ger mig efter detta trevliga samtal ut i den ganska varma Köpenhamnsnatten (det vill säga ut till stolarna utanför hotellet) med en hel flaska rödvin. – Får man gå på gatan med en flaska i handen i Köpenhamn? – Ja, det får man. Känner mig fri och lite rebellisk, precis som man ska i Köpenhamn. Jag menar, det är ju inte Kristiania precis, men det är ju i alla fall Köpenhamn!

Jag har hela Tyskland framför mig, vilket jag betraktar som en transportsträcka för att komma ner på varmare breddgrader. Första glaset gör att gatan jag sitter på förvandlas till den kontinentala Boulevard som det faktiskt är utanför hotellet och den varma vinden känns som en len monsunvind mot kinden. Olika gatlyktor sprider ett guldgult sken över hela platsen och nu har resan börjat! Jag menar rent känslomässigt. Jag kommer i samspråk med några norrmän som arbetar på veckobasis i Köpenhamn och också bor i annexet. Det är alltid roligt att träffa Norrmän. Men det andra glaset gör mig besvärande snurrig, så jag tar med mig flaskan in och går till mitt rum och somnar efter ett tredje glas om jag minns rätt… Utmattad men glad över att vara igång med resan.


P.s. skulle du ha ett bra öga för språk och hittar fel av olika slag i texten så tveka inte att höra av dig till mig. Jag blir bara glad. Eller har du andra typer av funderingar så hör av dig här eller på FB. Man blir hemma blind när man skriver mycket, så du skulle göra mig en tjänst om du gav mig dina synpunkter D.s.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s