Lite bok nytt

Helgen har varit både rolig och lugn, så framåt måndagskvällen var det dags för några timmar vid skrivbordet.

Jag har redan skrivit boken utifrån mina anteckningar under resan, men nu är det mycket svårare beslut som behövs. Är nerresan (alltså inledningen av boken) för lång? Är det ett bra grepp att ha med bilder eller inte? har jag stavat de franska orden rätt grammatiskt? Sådana funderingar gör att jag tvekar och har hamnat i lite av en återvändsgränd. Jag har tagit hjälp av en vän för att kolla på texterna, i den mån han hinner.

Men just här… på hemsidan… hoppar jag över dessa kapitel och tar ett kliv till några kapitel från själva slutstationen: Cap d’Ail.

 

handen

18 september

När jag lämnar min moster och morbror i Lausanne har jag med mig en komplett reseplanering, ordnad av min kusin. Detta något jag aldrig gör själv, men tog naturligtvis tacksamt emot den, som skulle göra att jag kom i tid till min bokning nere i Cap d’ail. I den ingick snabbtåg vilket jag har lyckats undgå hitintills eftersom jag är rädd för dem. Men om det här pusslet skulle gå ihop så fick det bli snabbtåg. När jag väl satt på ett sådant kändes det överraskande tryggt. Och jag var framme i tid, med några minuter på mig att ta mig till hotellet.

Den största överraskningen och strapatsen den dagen var den långa uppförsbacken från stationen upp till Cap d’Ail centrum. Jag fick gå framåtböjd och skjuta min rullande koffert meter för meter och detta med ganska kraftig Ischias. Jag var en timme försenad när jag kom fram högröd i ansiktet och med svetten rinnande utefter ryggen. Rummet fanns som tur var kvar. Redan då kom en ordentlig föraning om att jag inte skulle komma att uppleva vistelsen lika enkel som jag hade gjort som 10 åring och att just nivåskillnaderna skulle bli besvärliga för en 58 årig kvinna. Jag hade tänkt gå runt och kolla lite den första kvällen, men stöp ner i den lyxiga sängen efter att jag hade checkat in och ätit en ljuvlig fransk middag med pasta, bacon och en rå äggula som man skulle slå över rätten och blanda i såsen. Min energi räckte bara fram till just sängen verkade det som, för jag vaknade med för många lampor på, och halvvägs avklädd på morgonen, med en vansinnig träningsvärk i baken och låren.

setting

Detta är själva settingen. Det höga berget som heter ”Hundhuvudet”, staden med de många nivåskillnaderna, den trafikerade huvudgatan, parkeringsplatsen, bakom den nedersta raden av gröna träd finns det vi i familjen kallar ”avsatsen” det är en liten promenadväg c:a två meter över parkeringsplatsen med parkbänkar. Promenadvägen är avgränsat med ett grönt staket med guldkringlor på och på två ställen går promenadvägen in för att ge plats åt några höga palmer. Till höger: Hotell Edmonds. Inte det stora gula huset, utan det framför som ligger i skugga.

 

19 september

cap2

Jag har i alla fall hunnit upp till hotellets frukost i dag med caffe au lait och frank croasant med choklad bitar i. En socker chock men ack så god. Solen lyser med sina varma strålar och en varm vind sveper kring mig när jag sitter på uteserveringen som hör till hotellet och börjar förstå att jag faktiskt har lyckats ta mig ner till Cap d’ail utan att bomber har exploderat eller utan olyckor av olika slag. Nu kan man skratta åt det, men en medelålders kvinnas rädslor kan vara nog så reella och viktiga för olika val i livet. Ibland till och med befogade och till nytta, Så det så!

Axlarna sjunker ner, jag andas lite lugnare. Det är verkligen behagligt varmt. Det är verkligen behagligt, behagligt varmt. Jag är faktiskt verkligen framme. Styrkt av frukosten och tankarna på att jag inte har dött på vägen hit reser jag på mig och börjar gå mot det mest spännande under hela resan. Jag ska besöka den trädgården som familjen bodde i när jag var liten. Den som jag inte har kunnat nå via Google maps, trots otaliga försök under två års tid och heller inte har hittat på de hemsidor som hyr ut lägenheter i Cap d’Ail på nätet. Vad kommer att möta mig? Vad kan ha hänt med trädgården? Sköts den av släktingar till Madame Bogliari? Jag hoppas detta innerligt, men jag vet ju inte. Det kan vara omgjort till privata bostäder, eller en Ambassad kanske?

Jag går fram till den svarta järngrinden som jag hittar på Avenue du Général de Gaulle, nummer 3, ganska nära rondellen nere i staden. Gatan är väldigt trafikerad och grinden är C:a 30 meter från övergångsstället. Hur i all sina dagar kunde mina föräldrar släppa ut mig i detta trafikkaos varje morgon ensam för att köpa bröd på morgonen, det verkar ju inte klokt! Efter lång tid tar jag mig över vägen, med livet i behåll och upptäcker att grinden är öppen. Yes! Jag går andäktigt in i den lummiga trädgården genom att gå upp en trappa med fyrtio trappsteg, som jag inte minns från tidigare. Efter denna trappa ser man allt det gröna och ”stigen” som ibland är av sand, ibland av murbruk, ibland av ett marmorliknande material och ibland övergår i trappor. Det ser ut precis som då i mina ögon.

När jag går förbi ett av husen så känner jag igen stenbordet, som stod utanför där vi bodde. Jag är hemma, men jag behöver träffa någon människa, Jag går in i en trädgård med en fin marmordamm. En man ropar efter mig från en balkong på andra våningen från ett av de stora husen, vem jag söker och jag säger Madame Bogliari. Han säger att det finns två av dem, men pekar samtidigt mot ett mindre hus där det kommer ut en äldre kvinna. Jag är så inne i mina barndomsminnen så att jag tror att detta är gamla Madame Bogliari, som lever och nu står framför mig. Hon pratar verkligen väldigt lite engelska och mest franska, men ringer på Madame Bogliari nummer två. Hon är i min ålder och kommer gående med ett barnbarn på armen. Hon pratar engelska och jag kan berätta att jag har bott hos dem för femtio år sedan mellan det att jag var 5 och 10 år gammal på somrarna, De tycker om historien och ger mig ett telefonnummer till den yngre kvinnans bror. Nöjd med denna konversation säger jag adjö till de båda Madammerna Bogliari, men går inte ut direkt, utan går omkring och tittar på den otroligt lummiga trädgården.

Den är både vacker och lite förfallen, men den har en stor mysfaktor. Det känns som om mina barndomsminnen finns bevarade i grönskan och jag är glad över att trädgården fortfarande verkar skötas av samma familj och att de fortfarande hyr ut lägenheter. Till slut går jag ut och lyckas att ta mig över Avenue du Général de Gaulle på snabba fötter och börjar gå ner mot stranden.

Jag har på mig en flickaktig sval klänning som går över knäna men som har axelband så att jag ska få maximal sol på överkroppen. Under denna har jag en svart bikini (som jag aldrig skulle bada i hemma) På fötterna fotriktiga sandaler och på näsan solglasögon. Jag har med mig lite saker i ryggsäcken, men den väger inte mycket. Jag mår utmärkt, men går lite stelt p.g.a. träningsvärken. Allt jag ser är underbart. Allt är sig likt, allt är varmt, allt är som då. Jag hamnar direkt i mina barndomsminnen och strosar längre och längre ner i staden. Jag hittar men frågar ändå en man om vägen för att vara helt säker och för att få tillfälle att prata lite franska. Att fråga om vägen är något jag kan sedan jag var liten, så det får bli en bra början. – Plage Mala, ce la? Pekar. – Oui Madame, ce la ba.

När han har gått vidare tar av mig ena sandalen och känner efter. Ja, asfalten är så varm att det inte går att gå utan sandaler, precis som då. Jag känner mig ung och nyfiken om det inte vore för träningsvärken känner jag mig faktiskt stark. Jag kommer till porten till trapporna och jag går ner och verkligen njuter av utsikten på vägen ner. Det är verkligen lika underbart, fantastiskt som det har varit i mitt minne. Jag var rädd för att bli besviken, men denna utsikt gör ingen besviken. Den är magnifik.

Denna nya känsla av ungdomlighet och styrka ska snart få sig en ordentlig törn. Jag beställer en solstol, tar av mig klänning, sandaler och glasögon. Jag vet ju att jag är ”en aning” för tjock för bikinin, men väljer bort de tankarna. Jag känner ju ingen här, så vad gör det? Värre är att det är så svårt att gå i sanden bestående av småsten som verkar ge efter när man går på dem. När jag närmar mig vattnet blir dessa stenar bara mer och mer undflyende och någon meter ut i vattnet tappar jag balansen helt och hamnar på baken med ett plask där vattnet är så djup så att det når mig till midjan när jag sitter. Detta är mycket överraskande. Jag skär mig inte på några stenar men det är förskräckligt pinsamt. Det var inte så här det skulle gå till. Dessutom går vågorna höga i dag på medelhavet och vips har en stor våg tagit med mig och jag sprattlar för att komma över på mage så där en tre meter ut från stranden. Jag bottnar inte och får panik. I stället för att simma så flaxar jag mig in till stranden. Det känns inte som det brukade. Bakänden och benen liksom lyfts upp av det salta vattnet och jag paddlar till slut in mot stranden med uppstående underbenen ofrivilligt uppstickande mot skyn. Väl vid stranden tar jag i för allt jag är värd för att vara snabbare än småstenen som rasar ner under mina fötter i den sista sluttningen mot torr mark. Om jag bara hade tagit det lite lugnt och samlat mig lite, men jag är inte alls trygg i vattnet och paniken får mig att hets springa på undflyende småsten och jag är till slut snabb nog i mina steg att jag börjar ta mig upp ur vattnet på ett mycket vingligt sätt. Det kräver all den styrka jag har. Då ser jag att de personer som sitter närmast mig vid strandkanten har rest sig halvvägs upp från sina solstolar för att komma den gamla tanten till undsättning om det inte skulle gå bra det hela. Förnedringen är total och jag tar ifrån tårna. Ingen ska i alla fall få komma och HJÄLPA mig upp. Nu lyckas jag till slut komma upp och utstöter ett ljud som man kan höra under tennismatcher, ett dovt kort öhhhhh! Och sedan står jag lite stadigare och människorna runt mig sätter sig ner igen.

De kan ju inte veta mina höga förväntningar på denna simtur, men jag är alldeles omtumlad över skillnaden i själva känslan. Vad hände just? Först försökte Medelhavet sluka mig – och sedan hindra mig från att komma upp. Jag går på skakiga ben till min solstol. Den kostade 100 kronor för en dag, men jag lämnar den efter en halvtimma. Det blir alldeles för varmt och jag kan inte förmå mig att gå ner i vattnet igen. Jag beställer en liter mineralvatten i baren där jag också finner lite skugga. Jag dricker upp hela flaskan under nästkommande halvtimma (eftersom jag inte vågar bära den med både träningsvärk och Ischias) innan jag börjar bergsbestigningen via trappor uppåt mot staden.

Jag får stanna på varje avsatts för andningen blir så snabb. Och efter ungefär halva vägen upp har jag lärt mig att också ta varje trappsteg mycket långsammare än jag gjorde i början. När den första bänken dyker upp är jag redan svettig över hela kroppen. Jag sätter mig ner och de som då går om mig hälsar artigt som sig bör. Bonjour Madame. Det är bara det att jag inte kan svara, så andfådd är jag. Allt de ser är ett illrött tryne som nickar och levererar ett skevt leende. När den värsta andfåddheten har lagt sig upptäcker jag att jag är akut kissnödig av allt mineralvatten. Gud i himmelen, vad kissnödig jag är! Jag måste ändå prioritera andningen och stannar kvar på bänken tills jag kan gå igen.

Sedan går jag i alltför rask takt uppför den första slutande delen av uppstigningen via väg för att snabbt störta in på Hotell Monaco på Avenue Pierre Weck för att fråga efter en toalett.

– I need a toilett.

– No, Madame.

– You don’t understand! I really need a toilett!

– O.k. o.k under the stairs, left.

Jag sjunker ner på toalettstolen med svetten lackande över hela kroppen, tömmer blåsan på flera liter känns det som, och blir sittande i några extra minuter, bara för att komma till sans. Sedan tvättar jag händerna och torkar av mig på hals och nacke med toalettens pappershanddukar. Den sista stigningen via väg är den brantaste och jag går mycket sakta upp de sista två hundra metrarna till huvudgatan där mitt hotell ligger. Kommer min semester att vara på det här sättet? Har jag kommit hit bara för att bli besviken? Jag ringer herr Bogliari på kvällen som erbjuder mig två veckor i en tvårummare för 270 Euro per vecka i två veckor. Han låter väldigt trevlig på telefonen och jag är överlycklig över hans erbjudande. Allt som har med familjen Bogliari att göra verkar i alla fall fungera. Han föreslår att jag kommer förbi i morgon vid 20.00 tiden eftersom han kommer hem från sitt arbete vid den tiden.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s