Skrivar tankar…

Det är väldig skillnad på att skriva om något och att sedan efteråt sitta och rätta texten. Det förvånar mig varje gång. Speciellt hur olika tempo det blir. Att något så enkelt som att ta bort alla komman som felaktigt har satts före och och men kan ta så evinnerligt lång tid! Eller att gå igenom texten för att ändra Cap d’ail till Cap d’Ail. Att det känns så annorlunda mot att få flöda på som man själv vill och strunta i den korrekta stavningen och att få snubbla snabbt fram i den texten som man själv skapar. Verkligen annorlunda. Ja, suck!

Jag funderar också på de kapitel där det ingår mer interaktivitet med andra människor. Det känns nästan som om man behöver fråga vederbörande om lov, vilket jag vet att man inte måste. De kapitlen känns mer privata än så länge och jag väljer att inte ta med dem i bloggen. I stället hoppar jag vidare till kapitlet där jag blir sams med medelhavet igen…

grottan

Jag ligger på sidan i min svarta bikini med min runda mage då jag får syn på en kille som hyr ut båtar. Sådana där som ser ut som en surfbräda men gjord i något plastmaterial som gör den mer stadig. Man sitter eller står och paddlar på dem.

För femtio år sedan låg det många sådana vid strandkanten och väntade på turister och det hörde till vanligheterna att man hyrde en sådan en timme under dagen. Efter som det inte är så längre så blir denna enda båt uthyrare väldigt intressant och jag tar på mig klänningen och går bort till honom för att hyra en båt. Han skjuter en båt väldigt nära stranden och erbjuder sig att hjälpa mig i båten.

– Vill Madame inte ta av sig klänningen?

– Nej, jag är så gammal. Jag behåller den helst på.

– Nej ni är inte alls gammal ni ser ung ut (just det man vill höra) men som ni vill.

– Jag är lite rädd, säger jag, när jag känner gruset ge vika under fötterna.

– Ni behöver inte vara rädd, ni kan väl simma?

– Ja, men visst kan jag simma! (Jag är kung i vattnet, även om det inte alls syns numera) Jag lärde mig simma här!

Jag blir lite modigare. Tar två steg till i det undflyende gruset och sätter rumpan mitt på brädan som naturligtvis guppar till lite för mycket, men ändå, jag är på. Han ler och säger – Då så, samtidigt som han spänner fast ett av mina ben i en säkerhetslina som sitter fast i båten och ger mig paddeln innan han skjuter ut mig någon meter och jag börjar paddla själv.

Jag är rädd hela vägen ut, gillar inte att botten varierar i djup hela tiden och i färg men jag sitter i alla fall på brädan och vet hur jag ska hantera paddels för att inte stöta i någon av de simmande ut mot grottan. Vi är ett följe som tar oss långsamt fram mot målet. Och jag sitter i alla fall på en båt. Simma ända hit ut hade jag inte vågat. Men det verkar vara en alldeles lagom simtur för de andra.

Själva grottan är en besvikelse så klart men det visste jag ju innan. Ingen ny upplevelse av denna grotta kan mäta sig med den som jag hade med min salta brunbrända pappa som liten. Det förstår ju vem som helst, även jag.

På vägen tillbaks släpper min rädsla. Jag har varit ända ute vid grottan och är på väg tillbaks och en helt annan känsla kommer smygande. Jag spänner loss säkerhetsbandet runt foten, tar av mig klänningen och glider ner i det varma vattnet som omsluter mig som det gjorde när jag var liten. Salt, varmt och vänligt. Som en stor famn. Jag ligger med armarna och huvudet uppe på brädan som värms av solen och tar simtag med benen. Det var så här det kändes. Jag är tillbaks. Jag är tio år igen. Jag vill att det inte ska ta slut, jag vill aldrig mer gå upp på land.

Men jag måste ju så jag styr brädan mot stranden, där den trevlige båtuthyraren ropar åt mig:

– Madame, hur går det?

– Det är underbart! Skriker jag tillbaks.

– Ni har trettio minuter kvar av tiden, så fortsätt gärna, säger han med ett stort leende.

Så får jag möjligheten att fortsätta min sensuella återförening med Medelhavet i ytterligare en halvtimma och jag åker långsamt fram och tillbaks utefter stranden så där en tre, fyra meter ut. Ibland simmar jag också och låter brädan vara ett tag. Det är heeeeeeelt ljuvlig och den här timmen var all möda värd med hela resan. Nu har jag verkligen kommit fram. Min kropp gör inte motstånd längre, träningsvärken känns inte, det salta vattnet lyfter upp mig och jag bara njuter. Nu är det som det ska i Cap d’Ail igen. Nu är tidsbarriären bruten och från och med nu kommer jag att njuta av långa simturer och långa flytnings sessioner på rygg så fort jag är nere vid stranden. Man ska inte strida med gruset vid sandstranden, man ska njuta när man badar i Medelhavet. Hemma i Sverige är det ju så kallt att man tappar andan när man går i, men här, här är det ljuvligt!

Efter den långa uppstigningen från stranden blir detta en kväll när jag somnar redan vid sjutiden, av ren och skär utmattning. Men också för att det känns som att jag har kommit fram och att det inte behöver hända något mer denna välsignade dag.

P.s. Jag har fått ett brev med mycket matnyttig feedback (väldigt humoristiskt skrivet) på Facebooks mail i dag vilket var väldigt välkommet. Jag blir alltid glad för feedback trots att det handlar om var/vad jag skriver fel. Det är ingen hemlighet att jag gör många fel i mina texter och att det alltid blir mycket efterarbete för mig. Ni som har konkreta ändringsförslag, maila mig gärna på FB-mailen eller på sofiarhedin@gmail.com Väl mött! D.s.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s