Givande

Det har varit en diskussion för en tid sedan tillbaks som har handlat om givande till de som tigger och om givande över huvud taget. Ett av argumenten var att givaren inte ger för den andres skull utan ”för sin egen skull” Det har alltid förvånat mig att detta är ett argument för att INTE GE.

Självklart ger jag för min egen skull. För att det gör mig så glad. Skulle det vara skamligt av den anledningen? Gud älskar en glad givare, det är saligare att ge än att få och självklart ger jag för att jag själv blir så glad av det.

Vardagslunken ser ju oftast ut så här: Jag planerar mina matinköp, jag handlar till mig själv, jag shoppar kläder till mig själv, handlar tekniska prylar, köper lördagsgodis och allt annat man ordnar och grejar till sig själv (eller sin familj) Listan kan göras lång: Studerar för min framtid, renoverar för bättre trivsel osv. Självklart gör man så, man måste ju sköta om sitt liv liksom. Men om jag någon gång i denna vardagslunk, gör tvärt om. Om jag bort en hundralapp eller två till en främling, som aldrig kommer att ge mig något, men som behöver gåvan och blir glad. Då har jag plötsligt hittat en reva i vardagslunken och upplever en större mening med den dagen. Man lyfter liksom livet att betyda något för någon som verkligen behöver gåvan.  Man ger plötsligt Gud en chans att välsigna någon och på så sätt känns det som om man har släppt in honom ”på banan” . Så är det för mig. Jag gör det för att det är roligare och meningsfullare än att köpa den där extra toppen. Toppar har jag massor och antagligen kommer jag inte att gilla den nya ens, när jag kommer hem. Men en gåva, det gör något väldigt positivt med min dag. Jag ger inte alls ”för den andres skull”

Utom i går. Jag hade bestämt mig för att inte ge henne pengar just då. Men hon var så ovanligt frustrerad och värst av allt hade blivit så mager! Hon svälter verkligen, på riktigt. Jag säger det igen. Svälter. Verkligen. På riktigt. Och hon har en baby hemma och har inte råd med blöjor. Mannen är hemma och tar hand om babyn, vilket ju är jättebra, men det har varit några dåliga veckor och de lever på svältgränsen. Då gav jag henne pengar för hennes skull. Då spelade det ingen roll att det inte passade mitt schema. Jag har känt henne i över två år och har aldrig sett henne så mager. Hennes smala ansikte gjorde mig helt matt. Jag satte mig ner och pratade med henne och han se alla som gick förbi, snabbt, hem till Fredagskvällen. Å det gjorde så ont. Jag vill inte anklaga vänner och bekanta för att gå för bi. Det är ju helt frivilligt så klart. Men det gjorde något med mig att jag inte hade fokus på att det skulle göra mig glad utan för att det inte gick… att inte se… hur hon har det. Jag var bara så frustrerad.

Skrev om denna frustrationen på FB och blev påmind att en väldigt god vän till mig var en av dem som gick förbi. Men det hela var en sak för mig som vanligt och denna gången även för tjejen som tiggde. Men det är inte meningen att göra det till en fråga om vem som ger eller inte, eller för vem som råkar gå förbi just när jag är där. Jag var jätteglad att träffa den goda vännen, hon är alltid så glad och trevlig. Hon välsignade mig där den mörka kalla vintereftermiddagen. Jag har ingenting att göra med huruvida hon ger eller när hon gör det heller för den delen.

Men jag går fortfarande och tänker på hon som tigger…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s